När man missar Bilden

”When you miss The Picture”. English summary under the photos.

Två dagar i veckan promenerar jag till och från jobbet. Det är allt som allt c:a 1,5 mil och totalt 2,5 timmars promenad.

Det är helt underbart! Ljuset, vädret, himlen, gatorna, vattnet. Allting skiftar från dag till dag. Så även om jag promenerar samma väg, så erbjuder den nya upplevelser varje gång. Om än så subtila. Det gäller att lyfta blicken. Då ser man de där små skiftningarna.

Igår när jag gick hem var det vindstilla. När jag promenerade över Lidingöbron vid sextiden var det mörkt. Och HELT magiskt! Speglingarna i vattnet från alla stadens och hamnens ljuskällor var som en tavla. Jag kunde inte sluta titta. Och mina ögon tog så många fantastiska bilder. Om jag bara hade haft kameran med mig. Jag undrar om det någonsin går att återskapa detta jag såg igen. Ett missat fototillfälle som grämer mig!

Vid sextiden idag tog jag bilen in till Ropsten och bron för att se om jag kunde återskapa magin från gårdagen. Men nej. Det var inte alls samma sak. Vattnet var krusigt, det var lite regndimma i luften. Speglingarna var som bortblåsta. Varje gång jag tog en bild så tänkte jag bara på de bilder jag inte fick igår.

Så irriterande!

Någon som kan ge mig redigeringstips? Hur gör jag för att inte få ”taggiga” linjer i bilden när jag minskar ned den och sparar till JPEG? De STÖR mig. De är fula. Argh…

_mg_8558
Gamla Lidingöbron som invigdes 1925.  Den lever på sista versen nu. Kommunen är i full gång med att planera en ny bro, och då kommer den här att rivas. Det känns sorgligt. Ok, bron är kanske inte så vacker estetiskt, men på något sätt är den vacker ändå. Och det är så fint att gå eller cykla över den. Lidingötåget åker här också. Promenaden över bron betydde mycket för mig när pappa gick bort 2006. Den erbjöd tröst. Av någon anledning känner jag alltid hans närvaro när jag promenerar över bron.
_mg_8559
Hotell Foresta. Det gula ”fortet” som kännetecknar ”entrén” till Lidingö när man kör över bron. Bilden är tagen från Ropsten. Jag tilltalades av ljusspelet på himlen i regndimman.
_mg_8566
Nya bron från Lidingö med gamla brons stålkonstruktion i bakgrunden. Den nya bron invigdes samma år som jag föddes, 1971. Snart kommer den att bli ”gamla bron”. Hmm…

English summary

Two days a week I walk to and from work. It’s a total walk of 15 kilometres, and total time of 2,5 hours.

I love it! Even though the way I walk is the same every time, everything looks different. The sky, the streets, the light, the weather. All you need to do is to look up, and you see how everything looks new, ever so subtly.

Yesterday the walk over Lidingö bridge on my way home was pure magic. The time was around 6 pm. It was dark and there was no wind and the water was still. The reflections of all the city lights into the water was like a painting. I couldn’t stop looking at it and my eyes kept taking frame after frame of imaginary photos. If only I had my camera. I doubt that kind of magic will ever happen again. What a missed photo opportunity.

Today I took the car to Ropsten around the same time to see if I could recreate some of that magic. But no. Rippled water and rain fog in the air. The reflections were blown away. All I could think about when I took these photos was the photos I didn’t get to take yesterday.

What a bummer!

Annonser

7 thoughts on “När man missar Bilden

  • Maybe the colours from today aren’t so special like yesterday’s colours, but I also find them interesting. Stockholm seems to offer a rich variety of colours and atmospheres….

    Gilla

    • Thank you. I guess they are ok when you don’t know what I compare them to! Haha. Even though i didn’t get to catch those magical colours it was still nice to see the light of that day as well. Just not as magical – more ordinary! I hope you have had a great weekend!

      Gilla

      • Thanks. I decided today finally to go to an exposition about literature and writers of the time around 1950-1970 and saw the scroll manuscript of Kerouac’s ”On the Road”, and read a bit directly from it (the whole manuscript was unscrolled)! (about an earlier exhibition: ”The legendary 120-foot long manuscript of Jack Kerouac’s On the Road will be exhibited at the British Library…”). You are right about the colours!

        Gilla

  • Magiskt ögonblick … det skrev jag nyss en dikt om inne hos Poeter. Det var den morgonen då det kändes som att jag klev in i morgonens soluppgång. Förstår helt vad du pratar om. Fina foton/ kram ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s