Mångalen

Är det fler än jag som är fascinerad av månen?

En månbelyst natt har något trollskt över sig. Det finns ju många myter om månen som har med skräck att göra. Varulvar som kommer fram vid fullmåne och häxor som avbildas som siluetter mot månen när de flyger iväg över himlen på sina kvastar.

Men jag finner tröst i den och tycker den är otroligt vacker i alla sina skeden. Från den första tunna skäran på himlen när den kommer tills den är full och lyser på oss som en lykta i himlen tills den försvinner som om den lägger sig till ro. Det är något djupt trösterikt för mig att se denna himlakropp som reflekterar solljuset till oss även när solen lämnat vår horisont och lyser upp en annan del av jorden.  Det är som att måne och sol tillsammans vill påminna oss om att ljuset alltid finns någonstans även när det är som mörkast. Som en stråle av hopp.

Även när månen reflekterar ljus av den uppåtgående eller nedgående solen mot en fortfarande blå himmel är den vacker. Det är som ett skiftbyte mellan sol och måne. De lämnar över till varandra. ”Natten var bra. Ta över nu Sol med ditt morgonljus”. ”Dagen har gått alldeles utmärkt. Fortsätt nu att reflektera mitt ljus under natten, Måne!”.

Dess dragningskraft märks ju även i tidvattnet. Tänk att månen påverkar vattnet på jorden när jorden rör sig närmare eller längre ifrån månen i sin bana. Är det inte häftigt??

Allt naturen och universum hittar på fascinerar mig och får mig att bli hänförd. Tänk att lilla jag, en liten fis i rymden, ändå får vara en del av allt detta mäktiga. Utan det, fanns ju inte jag! Eller du.

_mg_8585

English summary

Am I the only one fascinated by the moon?

Many superstitions about the moon has to do with fear. Werewolves showing up in full moon, witches depicted as a silhouette against the full moon when she takes off across the sky on her broom.

For me it is the opposite. I find comfort in the moon and its beauty. To see this body in space that reflects the sunlight down to us at night, as if the sun and the moon work together to always remind us that the light is always there, even in the darkest of nights. Like a beam of hope.

When the moon reflects the light of the rising and setting sun when the sky is still light it is like they change shifts. ”The night was alright, now you can take over Sun with your morning light!”. ”The day has been great, get on your duty Moon!”.

The moon’s power also shows itself in the lunar pull of the tide. Imagine that the moon affects our waters when our Earth moves closer or further away from the moon in its orbit. Isn’t it just fascinating???

Everything nature and universe do overwhelmes and enthralls me. To think that little me, a mere little nothing in the whole endless universe, still gets to be a part of it all. I wouldn’t be here without it. Neither would you!

Lycka över nytt objektiv!

”New camera lens happiness!” English summary below

Jag är så glad!

Äntligen gjorde jag slag i saken och satsade på ett nytt lite bättre objektiv och ett bättre stativ som orkar bära kameran ordentligt. De kom igår och idag åkte jag på nytt till Lidingöbron efter jobbet för att se om lite av den där magin jag upplevde häromveckan kunde återskapas.

Det kunde den inte – inte som den dagen. Den magin kommer jag nog få jaga i evighet. Men lite mer magi än sist i alla fall. Och jag är så lycklig över mitt nya objektiv. En helt annan skärpa.

Jag frös som en tok. Jag var verkligen inte klädd för tillfället. Mina handskar hade jag glömt hemma så händerna kändes som djupfrysta. Låren var helt bortdomnade av kylan eftersom jag inte hade några långkallingar under byxorna som skydd. Men vem bryr sig? Jag hade så kul!

Nu vill jag ut och fota mera med mitt nya objektiv!

Vad tycker ni?

_mg_8574
Hotell Foresta Lidingö från Ropsten
_mg_8575
Finlandsfärjan anländer Frihamnen! Bodal och Larsberg kastar sina ljuspelare i vattnet på Lidingö till vänster.
_mg_8578
Frihamnen från Lidingö

English:

New camera lens happiness

I finally decided to actually go for it. To get a new better lens for my camera and a new better tripod.

They arrived yesterday and today on my way home from work I went by Ropsten and Lidingöbron again to try to find that magic again I experienced the other week.

The magic was of course not there today either but at least it was a bit more interesting than last time. And I am so happy with the new lens. What a difference in sharpness!

I was not dressed for the occasion. It was freezing cold. I forgot my gloves at home so my hands felt like deep frozen. My thighs went numb since I had no tights under my pants to protect them from the cold. But who cares? I was having fun!

I can’t wait to get out with my new lens now to take more photos!

What do you think of the photos?

Ute i kylan

”Out in the Cold”  Summary in English after the photos.

Det har varit en mild vinter minst sagt.

Men i början av januari hade vi några riktigt fina dagar som bjöd på det bästa vintern har att ge. Jag gick ut. Dryga fem kilometers promenad senare kom jag hem, blöt med kalla fötter, men lycklig!

Promenaden var som en dröm.

En perfekt magisk vinterdag. Då kylan biter i kinderna, precis så där lagom så att de blir röda av kylan, men inte gör ont. Solen skiner krispigt blekgul lågt på himlen och kastar långa skuggor, himlen lyser vinterblå mellan lätta moln. Snötäcket bäddar in landskapet och reflekterar solen i bländande vitt. Pyttesmå snöflingor fyller luften med glittrande stjärnstoft när de fångas upp av solens strålar.

En vintersaga. På riktigt. Det var nästan så att jag fick nypa mig i armen för att inse att det var verklighet.

Känslan av att ha varit med om något riktigt speciellt och magiskt satt i flera dagar efteråt. Lätt i själen. Förundrad och lycklig.

Tänk att en promenad en perfekt vinterdag kan åstadkomma detta.

Har du haft någon vinter hos dig i år? Vad tycker du är det bästa med vintern?

_mg_8329
Kottla, Lidingö
_mg_8392
Långängen, Lidingö
_mg_8408
Långängen, Lidingö

Out in the cold

We have had a really mild winter.

But one day in early January, I went for a walk in a magical winter landscape. One of those fairy tale winter days where everything was just perfect.

The cold air was crisp and clear, just cold enough to make my cheeks turn red, but not hurt. Tiny tiny snowflakes sprinkled the air in fairy stardust sparkles as they were hit by the pale yellow winter sun. The snow cover blinded me as it reflected the sun.

It was such a fairy tale. Magical.

I had to pinch myself to realise it was all real. The magical feeling stayed with me for days afterwards. My soul so light. Astounded and happy.

Imagine that a winter walk on a perfect winter’s day can do that to you.

Have you had any winter so far this year where you are? What is the best thing about winter to you?

När man missar Bilden

”When you miss The Picture”. English summary under the photos.

Två dagar i veckan promenerar jag till och från jobbet. Det är allt som allt c:a 1,5 mil och totalt 2,5 timmars promenad.

Det är helt underbart! Ljuset, vädret, himlen, gatorna, vattnet. Allting skiftar från dag till dag. Så även om jag promenerar samma väg, så erbjuder den nya upplevelser varje gång. Om än så subtila. Det gäller att lyfta blicken. Då ser man de där små skiftningarna.

Igår när jag gick hem var det vindstilla. När jag promenerade över Lidingöbron vid sextiden var det mörkt. Och HELT magiskt! Speglingarna i vattnet från alla stadens och hamnens ljuskällor var som en tavla. Jag kunde inte sluta titta. Och mina ögon tog så många fantastiska bilder. Om jag bara hade haft kameran med mig. Jag undrar om det någonsin går att återskapa detta jag såg igen. Ett missat fototillfälle som grämer mig!

Vid sextiden idag tog jag bilen in till Ropsten och bron för att se om jag kunde återskapa magin från gårdagen. Men nej. Det var inte alls samma sak. Vattnet var krusigt, det var lite regndimma i luften. Speglingarna var som bortblåsta. Varje gång jag tog en bild så tänkte jag bara på de bilder jag inte fick igår.

Så irriterande!

Någon som kan ge mig redigeringstips? Hur gör jag för att inte få ”taggiga” linjer i bilden när jag minskar ned den och sparar till JPEG? De STÖR mig. De är fula. Argh…

_mg_8558
Gamla Lidingöbron som invigdes 1925.  Den lever på sista versen nu. Kommunen är i full gång med att planera en ny bro, och då kommer den här att rivas. Det känns sorgligt. Ok, bron är kanske inte så vacker estetiskt, men på något sätt är den vacker ändå. Och det är så fint att gå eller cykla över den. Lidingötåget åker här också. Promenaden över bron betydde mycket för mig när pappa gick bort 2006. Den erbjöd tröst. Av någon anledning känner jag alltid hans närvaro när jag promenerar över bron.
_mg_8559
Hotell Foresta. Det gula ”fortet” som kännetecknar ”entrén” till Lidingö när man kör över bron. Bilden är tagen från Ropsten. Jag tilltalades av ljusspelet på himlen i regndimman.
_mg_8566
Nya bron från Lidingö med gamla brons stålkonstruktion i bakgrunden. Den nya bron invigdes samma år som jag föddes, 1971. Snart kommer den att bli ”gamla bron”. Hmm…

English summary

Two days a week I walk to and from work. It’s a total walk of 15 kilometres, and total time of 2,5 hours.

I love it! Even though the way I walk is the same every time, everything looks different. The sky, the streets, the light, the weather. All you need to do is to look up, and you see how everything looks new, ever so subtly.

Yesterday the walk over Lidingö bridge on my way home was pure magic. The time was around 6 pm. It was dark and there was no wind and the water was still. The reflections of all the city lights into the water was like a painting. I couldn’t stop looking at it and my eyes kept taking frame after frame of imaginary photos. If only I had my camera. I doubt that kind of magic will ever happen again. What a missed photo opportunity.

Today I took the car to Ropsten around the same time to see if I could recreate some of that magic. But no. Rippled water and rain fog in the air. The reflections were blown away. All I could think about when I took these photos was the photos I didn’t get to take yesterday.

What a bummer!

Solnedgång igen

Jag bara älskar den här tiden när jag får se så fina solnedgångar från balkongen. Jag var tvungen att ta kort igen. Bara att vänja er vid fler av samma motiv framöver, bara lite olika himlar. Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta fram kameran.

Söndagkvällen börjar lida mot sitt slut. I tankarna är jag min vana trogen redan på jobbet och har hela veckan på gång i huvudet samtidigt. Mina tankeövningar att försöka hålla fokus på nuet går långsamt framåt. Det är ju svårt att lära gamla hundar att sitta och medelålders halvstressade hjärnor att hitta nya spår, så man får ha lite tålamod. Rom byggdes inte på en dag. Nu kommer jag inte på fler klyschor för att beskriva min förvirring. 🙂

Vi tar solnedgången istället!

Hur bra är du på att vara fokuserad här och nu?

_MG_7137

 

 

Vilse

Vilken söndag det blev!

Planen var att gå en fotorunda på morgonen innan jag skulle åka in och hämta mormor. Vi skulle ta bilen till Täby Centrum för lite shopping. Efter det skulle vi möta upp mamma hemma hos mormor för fika. Späckad dag, men välplanerad och trevlig.

Det börjar med att min stackars mamma blir dålig, vilket var tråkigt. Så det blev bara mormor och jag, vilket inte är så bara. Men det är ju trevligt när man kan ses hela familjen så klart.

Halv elva skulle jag hämta upp mormor.

När man har en tid att passa ska man inte ge sig ut på nya stigar. Ett tips. För de som är lika osmarta som jag – om det ens finns fler sådana som jag.

Jag har ju vuxit upp med Kottlasjön. Det känns som om man vet varenda stig där. Men jag hittade en ny! Och den ville jag undersöka. Jag tänkte att jag går runt. Jag gick över en liten bro. Sedan gick jag över en annan liten bro. Jag kom ut på en väg. Sedan kom jag in i skogen igen. Ut på ett fält. Och tänkte att snart borde jag vara tillbaka vid stigen där jag vek av.

Rätt som det är har jag hamnat i Stockby! Hur sjutton hamnade jag där?

”Jaja men härifrån hittar jag ju tillbaka till sjön i alla fall. Hyfsad omväg, men ändå”

_MG_6522

Än så länge vet jag var jag är.

_MG_6526

Långängens gård. Alltså vad då barndom? Hur många gånger har jag inte varit här och druckit varm choklad med vispgrädde när jag var liten? Hur många gånger har jag inte varit här med farmor och farfar? Hur många gånger har jag inte varit här med skolan under diverse friluftsdagar? Fina minnen. Varför går jag dit så sällan nu? Det måste jag ändra på!

Sedan gjorde jag det man inte ska göra när man är vilse – fast man just då tror att man inte är vilse. Jag tog en väg jag trodde skulle vara kortare till sjön. Och då kom jag vilse på riktigt!

Hamnade på en mountainbikeled i skogen och blev omkörd av flera gäng på cykel. Det hade varit bra att ha en cykel. Började bli trött i mina ben nu!

_MG_6530

Jag hamnade ända i Käppala! Och därifrån hittade jag inte tillbaka. Jag försökte med gps-en i telefonen men den förvirrade mig genom att visa att jag gick åt fel håll hela tiden. När jag vände om och gick åt andra hållet – så visade den att jag gick fel igen! ”Men dumma gps, hur ska du ha det? Vart ska jag gå??”

Det var verkligen ett halleluja moment när jag äntligen såg Breviksbadet och sjön och visste var jag var! Bara det att då var klockan halv elva. Jag var långt ifrån bilen. Och egentligen skulle jag just nu vara på Söder…

Det blev en ordentlig promenad i alla fall!

Till slut kom vi trots allt iväg till Täby Centrum. Mormor köpte en tröja och en ny väska och vi hade en mysig eftermiddag, mormor och jag.

Slå upp dåligt lokalsinne i ett lexikon. Där står mitt namn.

High-key och Low-key

Eftersom jag inte hann ut i helgen heller för att fota så kom jag på att jag ville testa att fota svartvitt, och leka med highkey (alltså överexponerat och lite kontrast) och lowkey (mycket mörka partier, skuggor, lite ljus och mycket kontrast). Dessutom fortsätter jag på det lite obekväma spåret med att fota självporträtt. När man inte har någon annan så får man ta vad man har. Lika obekvämt som det är att spela in sig själv är det att fota sig själv. Men det är lika bra att vänja sig.

Först tog jag fram min stora billiga studiolampa och lekte med. Då fick jag denna highkeybild som ser mycket mer highkey ut i Photoshop av någon anledning.

svartvit_highkey

Behöver experimentera mer för att få ett fint och intressant ljus. Det är svårt att få till när man har så begränsat utrymme som jag har och inte har något att reflektera ljuset med samt svårt att hitta skärpan när man tar kort på sig själv. Men allt detta gör ju bara att man måste bli ännu mer kreativ och desto mer övning blir det.

Här är lowkeybilden. Jag hade ett blockljus som enda ljuskälla. Här var det en ännu större utmaning att sätta skärpan. Jag ställde in den med lampan tänd och autofokus med hjälp av fjärrutlösaren. Och när skärpan var inställd så satte jag på manuell fokus och släckte lampan. Med en markering i golvet försökte jag att ställa mig på exakt samma plats. Helt hundra blev det ju inte, men det kunde varit värre. Jag tycker bilden blev ok, förutom att det blev en konstig skarp skuggning vid axeln. Jag skulle gärna ha velat att ljuset inte var så utfrätt, men jag vet inte hur jag löser det.

svartvit

Jag testade även att lägga en ton på bilden. Först en kall cyanton:

cyan3

Sedan en varmare sepialiknande ton:

sepia2

Själv föredrar jag originalbilden i helt svartvit, därefter sepia.

Vad tycker du?

Landet utanför stan

Att vara i Elfvik, och många andra ställen på Lidingö, är som att komma ut till landet. Staden känns långt borta, ändå är den bara en halvtimme bort. Jag känner mig oerhört priviligierad som kan bo med naturen som granne trots att jag bor i en storstad. På sätt och vis kan man säga att man får det bästa av två världar. Närheten till det enklare stadslivet där allting finns. Och närheten till naturen och stillheten.

Men jag erkänner att jag inte skulle ha något emot att bo ännu närmare naturen. Ett hus i skärgården är ju en dröm. Minns ni serien Skärgårdsdoktorn? Den gick på TV i slutet av 90-talet för er som är för unga för att ha sett den. Jag älskade den. Det var som att titta på mitt drömliv. Att kunna både bo och jobba i skärgården och uppleva alla årstider, inte bara att komma ”på besök” under vår, sommar och höst med båten. Det är så vackert därute så det tar andan ur en. Dessutom tyckte min pappa också om serien. Och serien handlar ju om en pappa och en dotter som lever utan mamman, som är läkare i Afrika. Det fanns så många likheter mellan deras relation i serien, och min och pappas relation. Jag tror att detta tilltalade både mig och pappa.

Här är några jättegamla bilder som jag tog med min gamla filmkamera, innan den digitala revolutionen. Gud vad gammal jag är…! 🙂  Jag tog dem en sen augustikväll, när vi firade pappas näst sista födelsedag med en minikräftskiva på båten i en naturhamn i skärgården. Det var en magiskt vacker kväll. Jag tror att bilden är tagen 2004 eller 2005. Pappa dog 2006.

Bilderna är inskannade med en kontorsskanner så kvaliteten är väl sådär. Men ibland räcker det med en inskannad bild för att väcka fina minnen till liv.

noreply@sp.se_20160120_122654

noreply@sp.se_20160120_122837

noreply@sp.se_20160120_122947

 

 

 

Ett fönster mot fantasin

Det här är en bild som jag själv tycker mycket om från min fotopromenad. Det är nog min egen favorit tror jag. Det första jag fastnade för var de väderbitna spröjsade fönstren på det fina lusthuset nere vid vattnet. Det var vackert.

Jag började fantisera om vad som hade hänt där när huset var nytt. Det känns som ett lusthus för herrskapsfolk från början av förra seklet. Jag kunde se Astrid Lindgrens Madicken och Lisabet leka därinne. Eller en första stulen blyg kyss i smyg av två unga älskande. Båda i vackra vita sekelskifteskläder. Hon med spets i sin vita sommarklänning och ett spetsparasoll mot solen, och han i hög hatt och vit kostym. Jag kunde se herrskapet självt sitta där i den ljusa sommarnatten och se ut över vattnet. För i min fantasi var det romantisk och ljus sommar, fast jag var omgiven av vitaste snö och bitande kyla.

Därefter såg jag hur fint omgivningarna speglades i fönstren. Då kom vintern och nuet  tillbaka, och jag fick en annan känsla. Jag sökte länge tills jag hittade den bilden jag ville ha i fönstret. Till slut hittade jag den. Och nu berättar fönstret en helt annan historia. Och den milda vintervita färgskalan speglar den kyliga men fridfullt vackra vintern.

Jag blev lycklig över bilden – den blev precis som jag såg den i huvudet! 🙂

Tycker du om den?

mg_60962

Nu blir det kallt

Det ska bli riktigt kallt i helgen! Det snöar just nu för fullt efter töandet igår som tur är så det finns chans att det blir riktigt fina vinterdagar. Men fy så slaskigt och slirigt det var igår – vilken sörja. Bilen är lika smutsig igen redan. Jag tror dock inte det är någon idé att försöka tvätta den innan den är reparerad efter min fadäs i lördags. Apropå bilen så ringde jag verkstaden igår (måndag) och de skulle ta in ett nytt lock och måla det i bilens färg. På torsdag kommer de att ringa mig. Men jag tror att jag kommer behöva lämna in bilen för lacken är lite skadad i ”hålet”. Jag antar att de måste fixa det. Och då kan de väl lika gärna fixa reporna också antar jag. Vi får se vad de säger och hur mycket det kommer att kosta.

Tillbaka till kylan. På fredag ska det bli -20 här i Stockholm. Det blir i så fall säsongens kallaste dag här nere. Och så håller kylan i sig över helgen. Men nästa torsdag ska det bli 5 grader varmt. Så vintern blir kortvarig. Enligt prognosen ska det bli växlande molnighet på lördag och sol på söndag. Det pressar på fototarmen. I helgen måste jag ge mig ut och fota vintern medan den är kvar, klar och kall. Om nu bara kamerabatteriet klarar kylan.

Men vet ni vad som är så härligt trots mildgraderna på torsdag? Jo, då är dagen hela 34 minuter längre än idag. Från oktober då vi går tillbaka till vintertid till vintersolståndet blundar jag för soltiderna när dagarna bara blir kortare. Det är nog deprimerande utan att behöva se det svart på vitt.  Men så fort det har vänt så håller jag stenkoll och räknar minuter tills ljuset återvänder. Ända till midsommar. Åh jag älskar sommarljuset när det är ljust långt in på natten.

Jag bryter av vinterbilderna med en gammal sommarbild tagen på Skansen från sommaren 2014 som jag tycker om! Det var värmebölja och det var över 30 grader varmt! Visst känns det avlägset?

Längtar du efter vår och sommar eller vill du ha kvar vintern?

skansen

Foto: Marie Elmqvist