Att möta en ny dag

English below. To meet a new day.

I lördags ringde väckarklockan kvart över fyra på morgonen. Med dimmiga ögon klädde jag mig varmt och kokade en termos med te. Jag kollade att jag hade allt jag behövde i kameraväskan och gav mig iväg i det djupblå gryningsljuset, just innan solljuset börjar nå horistonten.

5:13 var den magiska tidpunkten jag väntade på. Det där förtrollande ögonblicket när solen till slut skulle nå över horisonten och sudda ut den djupblå gryningen med sitt gyllene varma morgonljus. Vid Fågelöudde skulle jag enligt min fotoapp ha bästa sikt av solen över horistonten.

Det var så stilla ute. Det enda som hördes var fåglarnas morgonsång – inte ens bruset av Stockholmstrafiken i fjärran som alltid ligger som en konstant ljudkuliss i bakgrunden hördes i denna tidiga timma.  Jag satte mig i bilen och ägde vägarna – jag mötte bara en enda bil på vägen.  Just när jag rattade förbi ängen här nedanför såg jag två rävar på vägen framför mig. Jag stannade och betraktade dem medan de gick över vägen. När de kommit över till andra sidan stannade de båda till, vände synkront på sina huvuden och mötte min blick. Det var ett så fint ögonblick att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Ja – definitivt värt den tidiga morgonen!

Framme vid Fågeluödde blåste de nordvästliga vindarna friskt och kallt och piskade vattnet. Kylan från vinden fick mina händer och kinder att stelna medan jag fixade med kameran. Men när soluppgångens skådespel började glömde jag helt kylan och blev fångad av stunden. Det var så otroligt vackert. Solen spred sitt magiska gyllene ljus över horisonten och strålarnas pelare över det upprörda vattnet glödde.

Den bästa morgonen så långt tillbaka jag kan minnas.

Har du något speciellt morgonminne?

Här är lite klipp från denna fantastiska morgon.

_MG_9883-4_1158

English summary

To meet a new day

The other Saturday, the alarm went off at 4:15 in the morning. An early morning to try to catch the sunrise was my plan. Very tired I stood up, determined not to give in to a sleep-in morning.

I got dressed, packed my camera gear and a thermos of hot tea and off I went. The streets were empty. I met only one car on my way to Fågeluödde, where my photo app promised a good view of the sunrise,

It was so peaceful and quite outside this early morning. Not even the constant background roaming of the heavy Stockholm traffic in the distance was there. All I could hear was the morning birds happy tweeting filling the chilly air in the brisk northwest wind. Right before the sunrise everything was covered in a deep deep blue light. So gorgeous.

As I was driving by the meadow just down the road where I live, a couple of foxes was crossing the road in front of me. I stopped the car and watched them pass. As they safely had passed the road they stopped and simultanously and synchronised turned their heads towards me, and I looked them in the eyes. It was such a beautiful moment I got all teary-eyed! Yes, it was definitely worth the sacrifice of a sleep-in morning.

As I arrived to Fågelöudde, the heavy northwest winds hit the water that responded with big busy Waves. The windchill hit my cheaks and hands as I prepared the camera. It was freezing cold, but as the scenery of the sunrise began, I forgot all about freezing and got totally caught up in the moment. The sun spread its magical golden light over the horizon and it glowed in the busy water. It was so beautiful.

This was by far the best morning I can remember for a long time.

Do you have any precous morning memories?

Have a look at the videoclip above where I tried to capture my morning. I still haven’t learned proper colour correcting in Adobe Premiere so I am not all too happy about the red colour casts in the clip. But I wanted to share it anyway. 🙂

Han sa förlåt – nu är platsen vår!

”He said I am sorry – now it is our place!” English summary under the photos

Spisen är en plats i Sticklinge på Lidingös nordvästra kust, en barndomsplats som jag länge har längtat tillbaka till. Härliga klippor och skog som blickar ut över Lilla Värtan. På andra sidan vattnet ståtar de vackra stora villorna i Djursholm. Vägen till Spisen var luddig för mig nu i vuxen ålder – har inte varit där på över 15 år. Förra söndagen blev längtan så stark att jag bara var tvungen att äntligen försöka hitta vägen. Jag lyckades till slut efter mycket detektivarbete och grävande i minnesarkivet efter nyckelpunkter hitta bilvägen dit, trots att platsen inte finns utmärkt på Google Maps eller liknande kartor.

När jag kom in på Aborrvägen och såg skylten ned till Tyktorpsvägen så kände jag till slut igen mig. Pappa hade båten i Tyktorp i många år, därför åkte vi ofta till Spisen via Tyktorpsvägen. Det var en märklig oväntad känsla som plötsligt kom över mig. Jag var förbryllad över att det inte var bara förväntan inom mig, utan även lite bävan. Jag anade ju vad känslan av oro berodde på, men hade inte förväntat mig att den skulle bli så påtaglig. Hade faktiskt inte förväntat mig den alls nu som vuxen, utan bara glädjen att äntligen få se Spisen igen.

När jag hittade avfartsvägen genom skogen och kom ned till den lilla parkeringen vid pumphuset i Spisen kändes det i magen. Den där gnagande diffusa oroskänslan växte sig starkare, blandad med de förväntade känslorna av spänning och glädje.

Platsen bär nämligen på både glada och jobbiga minnen från barndomens utflykter och grillkvällar på denna vackra plats. De jobbiga minnena har att göra med att det på grillkvällar främst inte var kaffe i termos som de vuxna drack. Och det var inte alltid dessa kvällar slutade i glädje.

Jag insåg att även om jag nu var vuxen, och det har gått många decennier sedan dessa upplevelser så sätter en del minnen djupt begravda känslomässiga spår som olika platser och situationer väcker upp till ytan.

Spisen var i alla fall lika vackert som jag mindes det! Jag trängde undan oron en stund för att kunna ta in det jag såg och släppa fram de fina minnena jag hade sett i min längtan tillbaka. Solvarma klippor, solglittrande vatten och äventyr längs klipporna och stenarna på stranden som handlade om allt från upptäcksresande i en främmande värld till överlevnadsäventyr på en öde ö.

Precis där jag stod nu och tittade ut över vattnet som krusades av kraftiga nordvästvindar stod jag och Jen en dag i maj, den enda gången jag har varit vid Spisen i vuxen ålder – då för över 15 år sedan. Vi tittade på Lidingö Runt och Värtan var full av vita segel som kryssade över vattnet med en klarblå himmel och solglittrande vågor som kuliss. Pappa jobbade med bevakning av tävlingen och vi hade tur att han just då åkte förbi! Jag ringde honom och sa att vi såg honom, och han körde fram till oss med båten och pratade en stund. Minnet skingrade lite av den där bitterljuva oron inombords. Efter det kände jag att pappa var väldigt närvarande på något sätt inom mig när jag promenerade vidare.

(Dessa bilder är tagna med mobilen så ber om ursäkt över kvalitet och redigering!)

spisen 2Här stod vi och tittade på Lidingö Runt och pratade med pappa.

spisen 1

spisen 3Därnere är vår klippa! Platsen för både fikautflykter och grillkvällar. Allt är sig likt!

spisen 5Den här lilla viken fascinerade mig när jag var liten.  En oas av grönt. Vattnet fick en djupare, grön färg inne i viken, som förstärktes av trädens lummiga sommargröna löv som doppade sig i vattnet. Platsen kändes spännande, dramatisk och samtidigt lite skrämmande för en liten tjej med livlig fantasi.

20170325_133718-01I samma vik finns denna tjärfläck på en klippa som fick min fantasi att gå igång ännu mer. Fläcken kallas ”Svarta tassen”. Då kanske ni kan föreställa er vad jag fantiserade ihop för varelser och hur det bidrog till vikens spännande dragningskraft? När jag var riktigt liten var jag nästan rädd för att gå dit, men kunde inte låta bli ändå! 🙂 Så kul att den finns kvar.

Nu kände jag mig fylld av massor av känslor. Jag satte mig på Svarta tassen och tog en paus tillsammans med mina barndomsminnen. Jag släppte loss tankarna, minnena och känslorna, både glada och svåra, och gick igenom dem. Vuxna Marie och lilla Marie möttes där i minnena.

Jag såg bilden av pappa framför mig då han visade mig denna spännande vik för länge sedan, och berättade om Svarta tassen och hans egna äventyr som liten på denna plats. Då hörde jag hans röst inom mig – jag både hörde och kände honom lika tydligt och klart som om han hade suttit bredvid mig på klippan igen, i egen hög person. Han sa: ”Förlåt för den oro vi fick dig att känna här på Spisen. Det var aldrig meningen. Jag vill att du ska ha en fin relation till den här platsen precis som jag alltid har haft. Det var det jag ville ge dig. Kan du ta emot det och släppa oron?”

Jag fylldes av harmoni och glädje. Och lite förlösande tårar, av kärlek och saknad. Jag insåg att det faktiskt var just den där stunden min längtan tillbaka till Spisen handlade om. Som om han hade manat mig dit, till Spisen, till Svarta tassen, för att säga detta. Det var därför det var så viktigt att hitta hit igen. Med lätta steg torkade jag tårarna och klättrade tillbaka över klipporna till bilen.

Tack, pappa. Nu är Spisen min, och vår!

English summary

He said I’m sorry – now it is our place!

Spisen (”The stove”) is a very nice spot in Sticklinge on Lidingö’s northwest coast, facing the fancy villas of Djursholm across the water of Lake Lilla Värtan. This is a place where we spent a lot of time when I was growing up and lately I have been feeling a strong urge and desire to find my way there to see it again. Last Sunday this urge became so strong that I just had to try to find the way once and for all – digging deep into my mental archive of spots close to it to try to find how to get there by car since you can’t find it on Google maps for instance.

I came to the spot where Tyktorpsvägen and Aborrvägen meet and that’s when I finally recognised where I was. At that very moment I was hit by the strangest unexpected feeling of anxiousness mixed with the excitement and anticipation of seeing Spisen again. I of course had a notion of where that anxiousness came from, but I wasn’t expecting to feel it. Not now, as an adult.

When I found the offroad to Spisen through the forest and I parked the car, the feeling of anxiousness grew as a lump in my stomach mixed with the excitement and happiness to have found my way here again.

Spisen carries both happy and more troublesome memories. Our happy day outings with coffee and lunch and the more anxious barbeque evenings, when the adults didn’t drink coffee but stronger beverages. Nights that more than often did not end on a happy note…

I realised that memories and feelings goes deep into your subconsious but it is not forgotten, a place or situation can bring them up to surface again when you least expect it.

The view was still as beautiful as I remembered and I tried to hide away the anxiousness for a while to focus on the beauty and the happy memories of sparkling water, sundrenched Cliffs and childhood adventures where the rocky beaches became a deserted island or an expedition of an exotic place far away.

As I stood there looking out to the windrippled water my memory went back to the only time I have been to Spisen as an adult for over 15 years ago. Me and my friend Jen stood at this exact Point, looking out on a sea of sails cruising through sun-sparkling water and blue skies in Lidingö Runt (an annual sailing race around Lidingö). My father worked during the race with security. And his boat happened to actually drive by us as we stood there. I phoned him and he drove up to us and talked for a while. It was a very fond memoery. From that moment I could feel his presence inside me, surprisingly strong, for the rest of my walk.

Photos:

(Mobile photos, so sorry about bad quality and editing)

Photo 1-2: This is where we stood watching Lidingö Runt

Photo 3: Down there is our rock. The spot for outings and barbeque evenings. Everything looks exactly like it did decades ago.

Photo 4: This tiny little bay fascinated me. The bay water had a deeper, green colour than the rest. The green was emphasised by the lush green leaves of the tree branches hitting the water. It was a very exciting mysterious place for my childhood imagination.

Photo 5: This blob of tar spill on a small cliff in the same bay is called Svarta tassen (the black paw). Can you imagine the creatures I created in my mind to add mystery and adventure to this place? As a smaller child, I was almost scared to come here, but couldn’t resist to go anyway. 🙂

Coming back to Svarta tassen made all my emotions come up to the surface. I sat down on the Little cliff and just let them all come. My adult self and young Marie met there at this moment, going through all these conflicting feelings together. Our memory went back to the time when  my dad took me to Svarta tassen the first time and told me the story of how he used to play here as a child. Then I heard his voice inside me, as clear as if he was sitting there on the cliff right next to me again. He said: ”I am so sorry for all the worry we caused you. I never wanted that. I wanted this place to be a happy place for you, just like it was for me. This was my intented gift to you. I hope you can let go of the worry and accept that gift now? Make this place yours?”

I immediately felt at ease. Peace of mind. I let silent tears of love and missing him run as I realised that this very moment is the reason behind my urge to get here today. It is like he brought me here, to Spisen and Svarta tassen to tell me this. With a light heart and light steps I knew it was time to head back to the car.

Yes dad. Spisen is my place now – and ours!

Omfamnad av solnedgången

Embraced by the sunset. English summary under the photos.

Äntligen.

Det har varit hektiska veckor igen och vädret har inte varit på topp när jag väl har varit ledig.

Men igår blev längtan för stor. Trots förkylning och att jag nästan var liksom ”klar” för kvällen, så jag bestämde mig spontant att ge mig iväg till Elfvik för att fånga solnedgången. Det ångrar jag inte.

Jag blev helt uppslukad av den. Så liten kände jag mig, omfamnad av det flödande varma och mäktiga ljuset, men i själen var känslan stor och trygg. Där och då glömde jag allt annat och var i stunden. Jag tog in allt och lät det fylla mig. Och då kom den där inre friden som jag bara kan få när jag är vid vattnet i en överjordisk solnedgång en kväll i mars. Den stunden kommer aldrig igen. Och det är det som är så fantastiskt med naturen. Den bjuder på oändligt många unika stunder som aldrig någonsin kommer igen på samma sätt, men som skänker ett inre lugn varje gång.

Det finns ingen medicin i världen som slår detta. Naturens helande kraft.

Vad gör du för att hämta frid, energi och inspiration?

_MG_8733_MG_8742_MG_8760

English summary

Embraced by the sunset

Yesterday I couldn’t stand it anymore. I have been way too long without my camera and nature.

I spontaneously decided to go to Elfvik and try to catch the setting sun. This despite my having a slight cold and was sort of getting ready for the evening so to speak. I don’t regret it.

The sunset totally devoured me. I felt so small, in the powerful majestic light, but the feeling inside my soul was grand and safe. There and then I forgot about everything else besides this moment. I found that inner peace that only a majestic sunset near the water in Elfvik an evening in March can give me. That is the great thing about nature. It will give you an endless amount of unique moments you never will have again, but each one of them will give you an inner peace that only nature can give you.

It is better than any medication. The healing force of nature.

What do you do to find peace, new energy and inspiration?

Lycka över nytt objektiv!

”New camera lens happiness!” English summary below

Jag är så glad!

Äntligen gjorde jag slag i saken och satsade på ett nytt lite bättre objektiv och ett bättre stativ som orkar bära kameran ordentligt. De kom igår och idag åkte jag på nytt till Lidingöbron efter jobbet för att se om lite av den där magin jag upplevde häromveckan kunde återskapas.

Det kunde den inte – inte som den dagen. Den magin kommer jag nog få jaga i evighet. Men lite mer magi än sist i alla fall. Och jag är så lycklig över mitt nya objektiv. En helt annan skärpa.

Jag frös som en tok. Jag var verkligen inte klädd för tillfället. Mina handskar hade jag glömt hemma så händerna kändes som djupfrysta. Låren var helt bortdomnade av kylan eftersom jag inte hade några långkallingar under byxorna som skydd. Men vem bryr sig? Jag hade så kul!

Nu vill jag ut och fota mera med mitt nya objektiv!

Vad tycker ni?

_mg_8574
Hotell Foresta Lidingö från Ropsten
_mg_8575
Finlandsfärjan anländer Frihamnen! Bodal och Larsberg kastar sina ljuspelare i vattnet på Lidingö till vänster.
_mg_8578
Frihamnen från Lidingö

English:

New camera lens happiness

I finally decided to actually go for it. To get a new better lens for my camera and a new better tripod.

They arrived yesterday and today on my way home from work I went by Ropsten and Lidingöbron again to try to find that magic again I experienced the other week.

The magic was of course not there today either but at least it was a bit more interesting than last time. And I am so happy with the new lens. What a difference in sharpness!

I was not dressed for the occasion. It was freezing cold. I forgot my gloves at home so my hands felt like deep frozen. My thighs went numb since I had no tights under my pants to protect them from the cold. But who cares? I was having fun!

I can’t wait to get out with my new lens now to take more photos!

What do you think of the photos?

När man missar Bilden

”When you miss The Picture”. English summary under the photos.

Två dagar i veckan promenerar jag till och från jobbet. Det är allt som allt c:a 1,5 mil och totalt 2,5 timmars promenad.

Det är helt underbart! Ljuset, vädret, himlen, gatorna, vattnet. Allting skiftar från dag till dag. Så även om jag promenerar samma väg, så erbjuder den nya upplevelser varje gång. Om än så subtila. Det gäller att lyfta blicken. Då ser man de där små skiftningarna.

Igår när jag gick hem var det vindstilla. När jag promenerade över Lidingöbron vid sextiden var det mörkt. Och HELT magiskt! Speglingarna i vattnet från alla stadens och hamnens ljuskällor var som en tavla. Jag kunde inte sluta titta. Och mina ögon tog så många fantastiska bilder. Om jag bara hade haft kameran med mig. Jag undrar om det någonsin går att återskapa detta jag såg igen. Ett missat fototillfälle som grämer mig!

Vid sextiden idag tog jag bilen in till Ropsten och bron för att se om jag kunde återskapa magin från gårdagen. Men nej. Det var inte alls samma sak. Vattnet var krusigt, det var lite regndimma i luften. Speglingarna var som bortblåsta. Varje gång jag tog en bild så tänkte jag bara på de bilder jag inte fick igår.

Så irriterande!

Någon som kan ge mig redigeringstips? Hur gör jag för att inte få ”taggiga” linjer i bilden när jag minskar ned den och sparar till JPEG? De STÖR mig. De är fula. Argh…

_mg_8558
Gamla Lidingöbron som invigdes 1925.  Den lever på sista versen nu. Kommunen är i full gång med att planera en ny bro, och då kommer den här att rivas. Det känns sorgligt. Ok, bron är kanske inte så vacker estetiskt, men på något sätt är den vacker ändå. Och det är så fint att gå eller cykla över den. Lidingötåget åker här också. Promenaden över bron betydde mycket för mig när pappa gick bort 2006. Den erbjöd tröst. Av någon anledning känner jag alltid hans närvaro när jag promenerar över bron.
_mg_8559
Hotell Foresta. Det gula ”fortet” som kännetecknar ”entrén” till Lidingö när man kör över bron. Bilden är tagen från Ropsten. Jag tilltalades av ljusspelet på himlen i regndimman.
_mg_8566
Nya bron från Lidingö med gamla brons stålkonstruktion i bakgrunden. Den nya bron invigdes samma år som jag föddes, 1971. Snart kommer den att bli ”gamla bron”. Hmm…

English summary

Two days a week I walk to and from work. It’s a total walk of 15 kilometres, and total time of 2,5 hours.

I love it! Even though the way I walk is the same every time, everything looks different. The sky, the streets, the light, the weather. All you need to do is to look up, and you see how everything looks new, ever so subtly.

Yesterday the walk over Lidingö bridge on my way home was pure magic. The time was around 6 pm. It was dark and there was no wind and the water was still. The reflections of all the city lights into the water was like a painting. I couldn’t stop looking at it and my eyes kept taking frame after frame of imaginary photos. If only I had my camera. I doubt that kind of magic will ever happen again. What a missed photo opportunity.

Today I took the car to Ropsten around the same time to see if I could recreate some of that magic. But no. Rippled water and rain fog in the air. The reflections were blown away. All I could think about when I took these photos was the photos I didn’t get to take yesterday.

What a bummer!

Min lördag i bilder

English summary below

I går dokumenterade jag min dag ungefär en gång i timmen med mobilbilder. Följ med mig till katthemmet, Elfvik och det sällsynta tillfället av  ”Marie bakar  Bounty”. Jag suger annars på att laga mat och baka.

Häng med om ni vill! Klicka på bilderna för att läsa bildtexterna och se hela bilderna. 🙂

Bounty-recept (obs – smeten måste stå en timme i frysen först, och en timme till minst efter att man har format Bounty-bitarna… Jag försökte efter en halvtimme enligt receptet, men de höll inte ihop. De måste vara riktigt kalla för att det ska funka!)

Gillade ni det här konceptet på bloggen? Ska jag göra detta igen??

 

I decided to document my Saturday every hour (well, nearly) with mobile photos. Follow me to the cat shelter where I do volunteer work, Elfvik and a very rare occasion of Marie baking Bounty. I suck at cooking and baking. 🙂  Click on the photos to see them bigger.

Bounty recipy (Swedish).

Did you like this concept for a blog entry? Shall I do it again?

Before and after: Winter vs summer

As you who read this blog on a at least somewhat regular basis know, I have my favourite place Elfvik as a recurring theme. You’ve heard me gush about it 100 times at least and seen heaps of photos from the place. And you will see plenty more in the future – you bet. No escaping Elfvik in this blog. So be prepared for another Elfvik blog entry right now.

For the very few of you who read this blog not living in Sweden, summer came by over the weekend here which was also a long weekend for most people thanks to the ”squeeze day” on Friday. I think the rest of Europe got a taste of summer this weekend too?

It caught most of us by surprise I think. Just a week ago we were freezing in our winter clothes and it seemed like spring would never come for real.

Anyway back to Elfvik. You can imagine how much I loved my walk and rest on my favourite spot by the water on Saturday. It was surreal to sit there now in just a summer top soaking in the sun and feeling it burn my skin. Listening to the waves hitting the shore and the birds singing in different harmonies from their tree top viewpoints. The last time I sat on this spot, I was in full winter attire and the only thing keeping me a tiny bit warm and fingers from frostbite was my hot tea.

So I thought I’d show you a photo I took on an Elfvik walk this winter of a beautiful weathered gazebo, and the same gazebo from my walk on Saturday.

mg_60962[1]
This winter. (This photo is previously posted in a Swedish entry Ett fönster mot fantasin)

_MG_7376The same window, in a wider angle on hot 7th of May.

I like windows. I like old buildings. I like this aesthetics of buildings that reminds me of early 1900s. So this gazebo really gets my imagination going.

What triggers your imagination?

Vardag igen

Imorgon är det måndag igen efter en underbar långhelg med sommarväder.

Idag var jag på Djurgården med en kompis och solen tog så att armarna svider och hettar nu och är röda. Härligt! Årets första solbränna i maj. Det är inte illa när det för bara någon vecka sedan var kallt i vinterkläder.

Den här långhelgen var precis vad jag behövde just nu. Jag hann verkligen koppla av. Lördag och söndag brukar annars bara svischa förbi så fort att jag på måndag nästan glömt att jag har varit ledig i två dagar.

Jag har bara tagit det lugnt. Inga måsten men ändå hunnit med lite ärenden hit och dit utan stress som jag inte hunnit tidigare på grund av att helgerna är så korta. Så lite tid. Jag har prioriterat mig själv och avkoppling istället för massa ärenden. Den här helgen fick jag med både och.

Många långa promenader har det blivit där jag har njutit av den spirande vårgrönskan. Den livskraft som naturen visar under våren ger mig verkligen känslan av att vara ett med naturen – på samma våglängd – när min egen livskraft vaknar till liv.

Vad har du gjort den här underbara långhelgen? Har du också varit ledig och kunnat njuta av vårvärmen som gett oss en smak av sommar?

IMG_0809Skir men pigg vårgrönska vid fotbollsplanen nedanför skolan

IMG_0822
Promenad ned till AGA-stranden. Blickar ut över pendelbåten som precis har lämnat bryggan och hamnen och Kaknästornet på andra sidan vattnet.

 

 

Elfvik igen – en helgblogg

Jag brukar ta ledigt från bloggen när jag är ledig. Men eftersom det faktiskt var vardag egentligen igår fredag så slänger jag in ett blogginlägg idag på lördag som en ”bonus”. Typ. 🙂

Det är ju så otroligt fantastiskt väder den här helgen och jag tror att det är likadant överallt, i stort sett hela landet? Har ni också sommarväder?

Idag började jag dagen med att  besöka återvinningen i Stockby. Det är första gången jag var där sedan de öppnade den nya återvinningen. Vilken skillnad mot förut!.Det är verkligen en jättefin anläggning. Stor och öppen och lättillänglig med bilen. Och ingen trängsel när jag var där i morse runt halv tio. Tummen upp!

Efter återvinningen åkte jag till mitt smultronställe Elfvik. Jag promenerade längs vattnet och njöt av solen, solglittret, vågorna mot stranden, sommarklädda medmänniskor på gångvägen, mountainbikeåkare som åkte något lopp idag, fågelkvitter och blå himmel. Den här helgen är så fantastisk så att man tror inte att det är på riktigt. För bara några dagar sedan frös jag i vinterkläder och nu är det sommar.

Det är klart att man har lite svårt att hänga med! Men i slutet av nästa vecka är vi tillbaka till verkligheten igen med kallare väder – så man får passa på att bara njuta. Vilken tajming att det här vädret kom när så många, inklusive mig, är långlediga. Precis vad jag behövde.

Hur njuter ni av det fantastiska vädret?

_MG_7381Söker sig till havet

_MG_7473Paus på favoritklippan. Min dricktermos – min följeslagare. Den är som ett tema. Haha.

_MG_7462Den lilla strandremsan vid favoritklippan. Jag kunde inte låta bli! Men det var liiite kallt om fötterna i vattnet. :). Men de blev fort varma igen när de torkade i solskenet.

_MG_7527
Vy över Gåshaga från Elfvik i vårgrönt gräs. Snart är det trädets tur att slå ut sin vackra grönska.

 

 

 

 

Regn och träning

Då har resan börjat mot en ny starkare kropp. Jag var på en gratis konsultation idag (torsdag)  för att få råd och tips på hur jag ska påbörja denna resa. Den kommer att bli lång och gå med små baby steps i början. Det är frustrerande när jag vet att det kommer att dröja innan jag är ”i mål” så att säga men jag tror att jag gör mig själv den största tjänsten om jag tar alla nödvändiga steg och låter det ta den tid som behövs.

Första steget är att jag ska boka tid hos en sjukgymnast för att gå igenom kroppen innan jag börjar med personlig träning. Hon tyckte att jag skulle etablera kontakt med en sjukgymnast och att de skulle kolla upp mina problem med framför allt rygg och axlar först för att se om jag behöver förbereda mig inför träning med sjukgymnastik. Och att jag sedan när jag sätter igång med träningen fortsätter att hålla kontakten med sjukgymnasten samtidigt.

Det lät vettigt, även om det känns segt. Antingen så kommer jag bara få ett ”ok, kör” och få med mig ett papper med vilka delar i kroppen jag ska fokusera på. Eller så kommer jag få gå på sjukgymnastik ett tag innan jag kan sätta igång. Men är det det som krävs så gör jag det. Det får ta tid – det här är en satsning på riktigt och på lång sikt. Tålamod.

I vilket fall som helst så känns det skönt att ha tagit det första lilla steget. Innan det är för sent.

Gymet låg på Hälsingegatan så jag gick dit och tillbaka från jobbet vid Östra Station. Jag gick via Frejgatan och så fick jag se den här fina kyrkan som jag inte har sett förut. Efter lite googlesökning så tror jag att det är Stefanskyrkan. Visst är den fin där uppe på sin höjd?

20160428_141806
(Mobilbild)

Hemma håller de på att göra rent i garaget så jag ställde bilen ute för att de skulle bli klara för dagen därinne. Vid åttatiden på kvällen gav jag mig ut för att köra ner bilen i garaget för natten – men fick plötsligt bara lust att ta bilen en tur till Elfvik trots den sena timmen. Det regnade, var grått och lite skymning men jag kände ändå att jag ville dit för att se och lyssna på vattnet och regnet.

När jag kom fram så gick ett gäng fåglar en liten kvällspromenad och hade en kvällskonferens eller familjemöte vid bilparkeringen precis vid vattnet så jag ville inte störa dem. Därför ställde jag bilen på vägen istället.

Det var bara jag och fåglarna där. Och så vattnet som piskades av vinden och regnet och övervakades av en skytung himmel i halvskymning.

20160428_201845

20160428_201805

20160428_201724(Mobilbilder)

Eftersom det här publiceras imorgon så önskar jag er en härlig fredag! Snart helg. Håll ut!