Jag klottrar mig igenom möten

English summary below

Så här såg mitt mötesklotter ut för något år sedan.

2015-12-08 15.08.42_3

Så här ser det ut nu:

20170919_111134[134]_3

Ganska talande att det på denna bild inte finns en enda anteckning… Det måste ha varit ett långt möte… Skämt åsido. Anteckningarna gjorde jag i ett annat block! 😉

Det som slog mig när jag såg den gamla bilden jämfört med den senare är att mitt experimenterande med meditativ konst har smugit sig in i mitt mötesklotter. Det är rätt coolt faktiskt. Ytterligare ett bevis på hur effektivt det är för att få hjärnan att slappna av och fokusera.

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag klottrat när jag behöver lyssna koncentrerat på någonting. På lektionen eller föreläsningen. På möten. Eller när jag pratar i telefon.

För en utomstående kan det kanske se ut som om jag inte lyssnar eller är ointresserad, men det är precis tvärtom. Ju mer jag klottrar, desto bättre lyssnar jag och desto mer kommer jag ihåg efteråt också.

Jag misstänker att det är samma mekanism i hjärnan som gör att man tänker så där extra klart när man promenerar eller cyklar till exempel. Hjärnan mår bra av att kombinera koncentration med fysisk rörelse och kreativitet. Jag tror man blir smartare faktiskt av det. Att det hjälper hjärnans kognitiva förmåga, för att prata psykologspråk.

Brukar du telefon- eller mötesklottra?

English:

Doodling through meetings

My newly found fascination for meditative art has transformed my meeting doodles. I noticed this as I saw an old photo of doodles I made a couple of years ago in my mobile phone and compared it to a recent doodle page. You see the before and after above.

Before I started experimentering with meditative art, my doodles looked like the first picture. Little squiggly flowers, hearts, trees etc. That was all I could draw. I didn’t realise actually that my meeting doodling had been so affected by my experimenting  until now. It’s kind of cool. That really shows how effective meditative art is to help your mind relax and focus.

As far back as I can remember I have always been doodling as I listen to something. Like in class, a meeting, when on the phone etc. It helps me concentrate and focus, and process what I am listening to. To an outsider it might look as if I am not interested and not listening but it is actually the opposite. The more I doodle, the more I listen and the more I remember.

I think it is the same mechanism that makes you think so clearly when you walk, run or cycle for example. The combination of concentration with physical movement and creativity helps the brain. I think it actually makes you smarter! To speak psych language – it helps the brain’s cognitive ability.

 

Do you doodle during meetings or when you are on the phone?

Annonser

Jag är tillbaka!

(English summary below)

Efter en bloggpaus under våren och sommaren är jag nu tillbaka. Livet har varit rörigt utanför bloggen så pausen var välbehövlig. Men tack vare en härlig sommarsemester med fem långa lediga avkopplande veckor är jag på banan igen. Mycket tack vare en nyfunnen kreativ passion i meditativ ”konst”, som jag nu så gärna vill få dela med mig av i bloggen. Det är terapi. Jag kan förlora mig i timmar och jag vet aldrig när jag börjar hur slutresultatet kommer att bli. Det blir vad det blir, vad mina händer och min hjärna vill att det ska bli just där och då.

Detta kommer antagligen att bli ett återkommande tema i bloggen framöver. Eftersom jag är så lycklig över detta. Det får mig att må så bra, och ger även mig en möjlighet att kunna uttrycka mig kreativt. Att jag har blivit så biten av det, är för att de här ”teknikerna” ger ALLA den möjligheten och jag tror att vi alla behöver få kontakt med vår inre kreativitet för att må bättre. Jag tror att det är ett grundläggande väldigt mänskligt behov som har blivit alltför försummat i vår moderna tid. Man behöver inte  vara Van Gogh eller Rembrandt för att kunna skapa något fint! Med meditativ konst skapar du för din egen skull. Och det är enkelt. Alla kan göra det.

Mandala, Zentangle och doodling är några uttryck inom detta område och jag älskar dem allihop. Jag vill dela med mig till er, som liksom jag inte kan rita och måla men som ändå vill kunna skapa något fint och få låta hjärnan koppla av en stund samtidigt. Det finns liksom inget ”rätt eller fel” eller ”bra eller dåligt” inom meditativ konst. Det som blir, det blir, det var meningen!

Häng med, så kan vi skapa och må bra tillsammans! 🙂

English:

I’m back!

I had to take a longer blog break over spring and summer. Sometimes life outside the blog gets too busy and messy. But thanks to a wonderful long summer holiday of five relaxing weeks I am back on track. I owe a lot of that to my newfound creative passion in meditative ”art”, that I now want to share in the blog. It is better than therapy. I can get lost for hours doing it, and when I start I have no idea what the end result will be. It becomes whatever comes out of my mind and hands at that moment.

Count on this to be a recurring theme in the blog. Because it makes me so happy and gives me a chance to express myself creatively. The fact that I have become so devoted to this, is because it gives EVERYONE that chance and I Think more of us would feel a lot better if we got in touch with our inner creativity that I strongly believe we all have. I think it is a basic human need that has been neglected in this modern age. You don’t have to be Van Gogh or Rembrandt to create something pretty! With meditative art, it is all about your own creative process, you create for you. And it’s easy. Everyone can do it.

Mandala, Zentangle and doodling are three examples of this area and I love them all. I want to share this with all of you who are like me, you can’t paint or draw but you still want to be able to create something pretty and at the same time let your mind relax. There is no ”right or wrong” or ”good or bad” in meditative art. Whatever comes out on your paper, was meant to be!

Join me, and let’s start to create and feel good together! 🙂

 

Att möta en ny dag

English below. To meet a new day.

I lördags ringde väckarklockan kvart över fyra på morgonen. Med dimmiga ögon klädde jag mig varmt och kokade en termos med te. Jag kollade att jag hade allt jag behövde i kameraväskan och gav mig iväg i det djupblå gryningsljuset, just innan solljuset börjar nå horistonten.

5:13 var den magiska tidpunkten jag väntade på. Det där förtrollande ögonblicket när solen till slut skulle nå över horisonten och sudda ut den djupblå gryningen med sitt gyllene varma morgonljus. Vid Fågelöudde skulle jag enligt min fotoapp ha bästa sikt av solen över horistonten.

Det var så stilla ute. Det enda som hördes var fåglarnas morgonsång – inte ens bruset av Stockholmstrafiken i fjärran som alltid ligger som en konstant ljudkuliss i bakgrunden hördes i denna tidiga timma.  Jag satte mig i bilen och ägde vägarna – jag mötte bara en enda bil på vägen.  Just när jag rattade förbi ängen här nedanför såg jag två rävar på vägen framför mig. Jag stannade och betraktade dem medan de gick över vägen. När de kommit över till andra sidan stannade de båda till, vände synkront på sina huvuden och mötte min blick. Det var ett så fint ögonblick att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Ja – definitivt värt den tidiga morgonen!

Framme vid Fågeluödde blåste de nordvästliga vindarna friskt och kallt och piskade vattnet. Kylan från vinden fick mina händer och kinder att stelna medan jag fixade med kameran. Men när soluppgångens skådespel började glömde jag helt kylan och blev fångad av stunden. Det var så otroligt vackert. Solen spred sitt magiska gyllene ljus över horisonten och strålarnas pelare över det upprörda vattnet glödde.

Den bästa morgonen så långt tillbaka jag kan minnas.

Har du något speciellt morgonminne?

Här är lite klipp från denna fantastiska morgon.

_MG_9883-4_1158

English summary

To meet a new day

The other Saturday, the alarm went off at 4:15 in the morning. An early morning to try to catch the sunrise was my plan. Very tired I stood up, determined not to give in to a sleep-in morning.

I got dressed, packed my camera gear and a thermos of hot tea and off I went. The streets were empty. I met only one car on my way to Fågeluödde, where my photo app promised a good view of the sunrise,

It was so peaceful and quite outside this early morning. Not even the constant background roaming of the heavy Stockholm traffic in the distance was there. All I could hear was the morning birds happy tweeting filling the chilly air in the brisk northwest wind. Right before the sunrise everything was covered in a deep deep blue light. So gorgeous.

As I was driving by the meadow just down the road where I live, a couple of foxes was crossing the road in front of me. I stopped the car and watched them pass. As they safely had passed the road they stopped and simultanously and synchronised turned their heads towards me, and I looked them in the eyes. It was such a beautiful moment I got all teary-eyed! Yes, it was definitely worth the sacrifice of a sleep-in morning.

As I arrived to Fågelöudde, the heavy northwest winds hit the water that responded with big busy Waves. The windchill hit my cheaks and hands as I prepared the camera. It was freezing cold, but as the scenery of the sunrise began, I forgot all about freezing and got totally caught up in the moment. The sun spread its magical golden light over the horizon and it glowed in the busy water. It was so beautiful.

This was by far the best morning I can remember for a long time.

Do you have any precous morning memories?

Have a look at the videoclip above where I tried to capture my morning. I still haven’t learned proper colour correcting in Adobe Premiere so I am not all too happy about the red colour casts in the clip. But I wanted to share it anyway. 🙂

Kärleken till en katt!

The love for a cat. English summary under the clip (the clip is subtitled!)

Att jag älskar katter kan inte ha undgått någon som har följt den här bloggen ett tag. 🙂

Jag har önskat mig en egen katt (eller två) i hela mitt liv. Men det har inte blivit så. När jag växte upp tyckte inte pappa att vi inte kunde ta hand om några djur, så jag fick aldrig någon katt då. Och nu är min livssituation sådan att den inte passar för ett kattliv. Därför, och för att jag älskar och bryr mig om katter så klart, så arbetar jag nu som volontär på ett katthem varannan lördag för att på något sätt ha katter i mitt liv. Jag älskar det arbetet, även om jag så klart blir kär i flera katter varje pass och vill ta med hela högen hem.

Men även om jag inte fick någon egen katt, så hade jag turen att få ha en kattkompis ändå i mitt liv. Vår grannes katt Ceasar. Han var den bästa katten som fanns. Ett riktigt original, och min bästa vän.

Det här klippet, med historien om Ceasar, skrev jag och spelade in för snart tio år sedan. Till minne av Ceasar. När jag lade upp yogavideon såg jag att den här videon låg kvar i mitt youtubearkiv.

När jag såg den så påmindes jag om Ceasar och tänkte att hans historia förtjänar att berättas igen här eftersom han var så viktigt i mitt liv. Visst är det något särskilt med djur? De stjäl våra hjärtan på ett alldeles kravlöst och speciellt sätt som ingen annan eller något annat kan ersätta.

Har du eller har du haft något djur som har betytt lite extra mycket även för dig?

Glöm inte att försäkra ditt husdjur!!

The love of a cat

I don’t think that anyone who has been following this  blog for a while have missed my love for cats. 🙂

I have wanted my own cat (or two!) my whole life, but it never happened. As I grew up, my dad said we couldn’t take care of any animals in our family. Now as an adult my life situation is not a good one for a cat. Because of that, and because I generally care about cats of course, I volunteer at a cat shelter every other Saturday. This way I can have cats in my life even though I can’t have cats of my own.

However, even though I didn’t get to have my own cat growing up, I was lucky to still have a cat friend in my life. Our neighbour’s cat Ceasar. The best cat ever, and my best friend.

This clip above (it has English subtitles), my story about Ceasar, I wrote and recorded almost ten years ago. In memory of Ceasar. When I uploaded the yoga video I discovered this in my youtube archive.

I realised that Ceasar’s story deserves to be told again here since he was such a big part of my life. Animals are special aren’t they? They capture our hearts, undemandingly in a very special way that nothing and noone else can replace.

Do you have, or have you ever had, an animal that meant something extra special to you too?

Don’t forget to get insurance for your pet!!

Sikta mot himlen

Aim for the sky. English summary under the photos.

Jag tittade upp mot himlen häromdagen i solnedgången.  Jag förlorade mig i färgerna, rörelsen, ljuset, kontrasterna och fylldes av en abstrakt längtan efter total frihet. Den känslan ville jag fånga. Suga in och bevara i själen som en tavla.

Det finns så mycket som håller mig tillbaka från den där totala friheten. Rädsla, bristande självkänsla, självtvivel. Jag kan nog inte. Jag bör nog inte. Jag vågar nog inte. Fast jag ju egentligen vill. Innerst inne. En liten undangömd längtans röst i själen som aldrig fått bli hörd, på grund av inlärda ifrågasättanden av den jag är och vad jag är kapabel till. En inlärd självuppfattning att inte duga som jag är.

När jag såg upp mot himlen så förlorad i denna frihetslängtan så hörde jag den där rösten, som en tydlig viskning.  Det är dags att utmana och ifrågasätta rädslan och självtvivlet – dessa automatiska tankefällor som så lätt tas för sanning. ”Friheten finns här om du vill ha den. Lyssna till mig. Utmana mig!”

Jag lydde. Varför skulle jag inte kunna? Varför skulle jag inte våga?  Att inte våga är ju att inte leva. Jag frågade: Är du med mig?

Jag fick svar i form av ett inre leende. En bekräftande suck av befrielse – ett litet frö av frihet som äntligen fick näring och omsorg och kan börja växa.

”Jag är med dig. Sikta mot himlen!”

_mg_8644
Solnedgång 18 februari 2016. Lidingö.
_mg_8650_stor
Solnedgång 18 februari 2016. Lidingö.

English summary

Aim for the sky

I was looking at the sky in the sunset the other day  and got lost in the colours, movement, light, contrasts. I was filled with an overwhelming abstract longing for total freedom. I wanted to capture that feeling. Keep it in my soul as a painting of the limitless sky.

So much is holding me back. Fear, selfdoubt, lack of self esteem. I can’t , I shouldn’t, I don’t dare. Even though I want to, deep inside. My mind is so full of questionning of who I am and my abilities. A learned misconception that I am not good enough. A misconception so deep and loud that it becomes a truth, that keeps silencing that hidden voice of longing that was never allowed to be heard.

As I was looking at the sky, so lost in this desire for freedom, I heard that voice. As a clear whisper. It is time to challenge these misconceptions. ”Freedom is inside you. Listen to me. Challenge me!”

I did as I was told. Why wouldn’t I be able? Why shouldn’t I? Why shouldn’t I dare? Not to dare is to not live. I asked: Are you with me?

The answer came as a smile from within. A confirming sigh of liberation – a small seed of freedom that finally got attention and can start to grow.

”I am with you. Aim for the sky!”

Anpassad design!

English summary below

Som ni ser har utseendet ändrats lite. Jag vill få bilderna att framträda bättre så jag testar ”full width”. Jag tycker bilderna gör sig bättre när de är större. Högermenyn ligger nu i sidfoten på sidan och jag kommer att anpassa storleken på bilderna i de två senaste inläggen så att de fyller hela bredden.

Jag testar också att ta bort headerbilden eftersom jag tycker den är för stor. Den tar för stor plats på höjden och temat jag har tillåter inte att jag ändrar höjden på den.

Vad tycker ni?

English:

I have adapted the look of this blog a bit as you can see. I want my photos to show better so I try a ”full width” layout. The right sidebar menu as now moved to the footer and I will resize the photos in the last couple of posts so they fill up the full post width. I think the photos come out better when you can see them larger.

I also try without the header photo because I feel it takes up too much space.  The theme I have chosen won’t allow me to change the height.

Let me know what you think!

När man missar Bilden

”When you miss The Picture”. English summary under the photos.

Två dagar i veckan promenerar jag till och från jobbet. Det är allt som allt c:a 1,5 mil och totalt 2,5 timmars promenad.

Det är helt underbart! Ljuset, vädret, himlen, gatorna, vattnet. Allting skiftar från dag till dag. Så även om jag promenerar samma väg, så erbjuder den nya upplevelser varje gång. Om än så subtila. Det gäller att lyfta blicken. Då ser man de där små skiftningarna.

Igår när jag gick hem var det vindstilla. När jag promenerade över Lidingöbron vid sextiden var det mörkt. Och HELT magiskt! Speglingarna i vattnet från alla stadens och hamnens ljuskällor var som en tavla. Jag kunde inte sluta titta. Och mina ögon tog så många fantastiska bilder. Om jag bara hade haft kameran med mig. Jag undrar om det någonsin går att återskapa detta jag såg igen. Ett missat fototillfälle som grämer mig!

Vid sextiden idag tog jag bilen in till Ropsten och bron för att se om jag kunde återskapa magin från gårdagen. Men nej. Det var inte alls samma sak. Vattnet var krusigt, det var lite regndimma i luften. Speglingarna var som bortblåsta. Varje gång jag tog en bild så tänkte jag bara på de bilder jag inte fick igår.

Så irriterande!

Någon som kan ge mig redigeringstips? Hur gör jag för att inte få ”taggiga” linjer i bilden när jag minskar ned den och sparar till JPEG? De STÖR mig. De är fula. Argh…

_mg_8558
Gamla Lidingöbron som invigdes 1925.  Den lever på sista versen nu. Kommunen är i full gång med att planera en ny bro, och då kommer den här att rivas. Det känns sorgligt. Ok, bron är kanske inte så vacker estetiskt, men på något sätt är den vacker ändå. Och det är så fint att gå eller cykla över den. Lidingötåget åker här också. Promenaden över bron betydde mycket för mig när pappa gick bort 2006. Den erbjöd tröst. Av någon anledning känner jag alltid hans närvaro när jag promenerar över bron.
_mg_8559
Hotell Foresta. Det gula ”fortet” som kännetecknar ”entrén” till Lidingö när man kör över bron. Bilden är tagen från Ropsten. Jag tilltalades av ljusspelet på himlen i regndimman.
_mg_8566
Nya bron från Lidingö med gamla brons stålkonstruktion i bakgrunden. Den nya bron invigdes samma år som jag föddes, 1971. Snart kommer den att bli ”gamla bron”. Hmm…

English summary

Two days a week I walk to and from work. It’s a total walk of 15 kilometres, and total time of 2,5 hours.

I love it! Even though the way I walk is the same every time, everything looks different. The sky, the streets, the light, the weather. All you need to do is to look up, and you see how everything looks new, ever so subtly.

Yesterday the walk over Lidingö bridge on my way home was pure magic. The time was around 6 pm. It was dark and there was no wind and the water was still. The reflections of all the city lights into the water was like a painting. I couldn’t stop looking at it and my eyes kept taking frame after frame of imaginary photos. If only I had my camera. I doubt that kind of magic will ever happen again. What a missed photo opportunity.

Today I took the car to Ropsten around the same time to see if I could recreate some of that magic. But no. Rippled water and rain fog in the air. The reflections were blown away. All I could think about when I took these photos was the photos I didn’t get to take yesterday.

What a bummer!

”Glöm mig inte!”

English summary below

_mg_8361
Nytt ljus!  (Långängen, Lidingö)

Själen börjar vakna och pocka på uppmärksamhet. ”Glöm mig inte!”

Den lilla lediga tid som jag har haft under hösten har gått åt till att i stort sett inte göra någonting. Fast det kanske var just det jag behövde då i en i övrigt hektisk rörig tid.

Jag är så årstidsstyrd så det är löjligt. De mörka månaderna fram till årsskiftet och januari dränerar mig på mental energi. Men när februari närmar sig, och man kan se hur dagarna blir längre för varje dag, även om bara ett par minuter, då börjar livsandarna att spira inom mig.

Jag börjar längta igen. Efter själslig och kroppslig energi. Nu börjar jag känna den. Långsamt.

Hur fungerar du under den mörka årstiden?

English summary:

My inner energy is slowly returning. I hear my soul calling out to me for attention.

I am so controlled by the seasons. The dark months totally drain my mental energy and it’s not until February is coming closer and I notice the days getting longer each day, even only by a couple of minutes, my spirits come to life.

I start to yearn again. Yearn for energy for body and soul. Now I am beginning to feel it. Slowly.

How  do you cope with the dark season?

Är min barndoms sjö döende?

_mg_7985

English summary below

Evig sommar. Evig sol. Evig blå himmel och pigga citronfjärilar som dansar till fågelkvitter och sommarbris bland gröna gräs och färgsprakande blommor. Smultronstrån och båtturer i skärgården. Och Kottlasjön, min barndoms sjö. Min barndoms somrar i Astrid Lindgren-skimrande minnesbilder av underbar frihet.

Kottlasjön är en stor del av min barndom. Som för de flesta Lidingöbarn skulle jag tro, i alla fall i min ålder och äldre. Kottlasjön för mig är inte bara en vacker sjö, utan den bär med sig minnen av sommarbad på den lilla anlagda badstranden när jag var liten, och från klipporna när jag blev större och minnen av picknick och utflykter med kompisar. Både sommar och vinter.

Nu är sjön övergödd. Den växer igen mer och mer. Det är hemskt att se. Varje sommar färgas sjön grön av giftig algblomning. I måndags på min promenad såg jag hur hela sjön var täckt av denna gröna sörja och omringad av kommunens skyltar som förbjuder bad i sjön. Dagens Lidingöungar kan inte bada i Kottla på samma sätt som vi gjorde. För dem är det en fråga om ”kan vi bada idag eller inte?” ”Är det alger i Kottla nu?” Och grön sörja är en ”naturlig” vattenfärg… Vi visste inte ens vad algblomning var och hade aldrig sett ”grönt” vatten.

Och vad händer med änderna, och fiskarna, och alla andra djur vars hela liv och existens är denna övergödda sjö?

Det gör mig så ledsen. Vår vackra Kottlasjö är döende…

Vad gör vi med vår jord??

Lake Kottla, my childhood lake. So many memories of swimming in the water, picnics and meetups with friends both summer and winter. Lake Kottla is a big part of my childhood and so also for so many other Lidingö kids like me.

It pains me to see the state the lake is in now. It is overgrown and every summer the lake is taken over by toxic algae bloom, turning the lake water into green goo. The town puts up their signs telling it’s ”forbidden to swim in the lake”. Today’s Lidingö kids won’t get the same memories of Kottla as we did. For them it is ”can we swim today or not?” – and green goo becomes a ”natural” water colour.

Not to mention the effect on the lake animal Life. How does this toxic algae bloom affect them?

It makes me sad. My childhood lake is dying…

What are we doing to our Earth??

 

Morgonpromenad i Kottla

English summary below

Jag längtade ut.

Idag har jag en flexdag ledigt från jobbet och passade på att gå upp tidigt och ta bilen till Kottlasjön.

Jag ville se soluppgången. Det har varit mycket den här hösten och jag kände starkt att jag behövde få lite själslig energi.

Den här morgonen var precis vad jag behövde. Ett lätt tungsinne på grund av att jag är trött och sliten värmdes upp av den tysta morgonen som sakta men säkert väcktes till liv av den uppgående solen. Till slut kom det jag längtade efter – en fri själ igen. Tänk att det är så enkelt! Fast så stort på samma gång.

Naturen speglar livet – ursprunget. Allt får sin mening, även meningslösheten.  I naturen försvinner all mänsklig komplexitet och alla våra livsbekymmer. Naturen omfamnar själen och visar hur allt hänger ihop med sin symbolik. En ny dag har vaknat, med solens varma strålar som tröstar och förmedlar hopp. Jordens bana runt solen, dygnets kretslopp, årstidernas växlingar, efter regn kommer solsken. Naturen visar oss.

Så länge vi lever, har vi alltid en morgon.

_mg_7972

 

Nature is my source of energy and healing. My tired and worn out soul needed a boost.

I decided to get up early this morning to catch the sunrise at Kottla Lake. The silent morning, slowly awakened by the rising sun, warmed  my soul and gave me my peace that I needed. Nature, so simple but yet so miraculous at the same time.

It gives everything meaning, even the meaningless. It’s free from human complexity and our life troubles. 

The Earth’s orbit around the sun, day and night, changing seasons, after rain comes sun. Nature shows us.

As long as we live, we will always have a tomorrow.