Jag är tillbaka!

(English summary below)

Efter en bloggpaus under våren och sommaren är jag nu tillbaka. Livet har varit rörigt utanför bloggen så pausen var välbehövlig. Men tack vare en härlig sommarsemester med fem långa lediga avkopplande veckor är jag på banan igen. Mycket tack vare en nyfunnen kreativ passion i meditativ ”konst”, som jag nu så gärna vill få dela med mig av i bloggen. Det är terapi. Jag kan förlora mig i timmar och jag vet aldrig när jag börjar hur slutresultatet kommer att bli. Det blir vad det blir, vad mina händer och min hjärna vill att det ska bli just där och då.

Detta kommer antagligen att bli ett återkommande tema i bloggen framöver. Eftersom jag är så lycklig över detta. Det får mig att må så bra, och ger även mig en möjlighet att kunna uttrycka mig kreativt. Att jag har blivit så biten av det, är för att de här ”teknikerna” ger ALLA den möjligheten och jag tror att vi alla behöver få kontakt med vår inre kreativitet för att må bättre. Jag tror att det är ett grundläggande väldigt mänskligt behov som har blivit alltför försummat i vår moderna tid. Man behöver inte  vara Van Gogh eller Rembrandt för att kunna skapa något fint! Med meditativ konst skapar du för din egen skull. Och det är enkelt. Alla kan göra det.

Mandala, Zentangle och doodling är några uttryck inom detta område och jag älskar dem allihop. Jag vill dela med mig till er, som liksom jag inte kan rita och måla men som ändå vill kunna skapa något fint och få låta hjärnan koppla av en stund samtidigt. Det finns liksom inget ”rätt eller fel” eller ”bra eller dåligt” inom meditativ konst. Det som blir, det blir, det var meningen!

Häng med, så kan vi skapa och må bra tillsammans! 🙂

English:

I’m back!

I had to take a longer blog break over spring and summer. Sometimes life outside the blog gets too busy and messy. But thanks to a wonderful long summer holiday of five relaxing weeks I am back on track. I owe a lot of that to my newfound creative passion in meditative ”art”, that I now want to share in the blog. It is better than therapy. I can get lost for hours doing it, and when I start I have no idea what the end result will be. It becomes whatever comes out of my mind and hands at that moment.

Count on this to be a recurring theme in the blog. Because it makes me so happy and gives me a chance to express myself creatively. The fact that I have become so devoted to this, is because it gives EVERYONE that chance and I Think more of us would feel a lot better if we got in touch with our inner creativity that I strongly believe we all have. I think it is a basic human need that has been neglected in this modern age. You don’t have to be Van Gogh or Rembrandt to create something pretty! With meditative art, it is all about your own creative process, you create for you. And it’s easy. Everyone can do it.

Mandala, Zentangle and doodling are three examples of this area and I love them all. I want to share this with all of you who are like me, you can’t paint or draw but you still want to be able to create something pretty and at the same time let your mind relax. There is no ”right or wrong” or ”good or bad” in meditative art. Whatever comes out on your paper, was meant to be!

Join me, and let’s start to create and feel good together! 🙂

 

Att möta en ny dag

English below. To meet a new day.

I lördags ringde väckarklockan kvart över fyra på morgonen. Med dimmiga ögon klädde jag mig varmt och kokade en termos med te. Jag kollade att jag hade allt jag behövde i kameraväskan och gav mig iväg i det djupblå gryningsljuset, just innan solljuset börjar nå horistonten.

5:13 var den magiska tidpunkten jag väntade på. Det där förtrollande ögonblicket när solen till slut skulle nå över horisonten och sudda ut den djupblå gryningen med sitt gyllene varma morgonljus. Vid Fågelöudde skulle jag enligt min fotoapp ha bästa sikt av solen över horistonten.

Det var så stilla ute. Det enda som hördes var fåglarnas morgonsång – inte ens bruset av Stockholmstrafiken i fjärran som alltid ligger som en konstant ljudkuliss i bakgrunden hördes i denna tidiga timma.  Jag satte mig i bilen och ägde vägarna – jag mötte bara en enda bil på vägen.  Just när jag rattade förbi ängen här nedanför såg jag två rävar på vägen framför mig. Jag stannade och betraktade dem medan de gick över vägen. När de kommit över till andra sidan stannade de båda till, vände synkront på sina huvuden och mötte min blick. Det var ett så fint ögonblick att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Ja – definitivt värt den tidiga morgonen!

Framme vid Fågeluödde blåste de nordvästliga vindarna friskt och kallt och piskade vattnet. Kylan från vinden fick mina händer och kinder att stelna medan jag fixade med kameran. Men när soluppgångens skådespel började glömde jag helt kylan och blev fångad av stunden. Det var så otroligt vackert. Solen spred sitt magiska gyllene ljus över horisonten och strålarnas pelare över det upprörda vattnet glödde.

Den bästa morgonen så långt tillbaka jag kan minnas.

Har du något speciellt morgonminne?

Här är lite klipp från denna fantastiska morgon.

_MG_9883-4_1158

English summary

To meet a new day

The other Saturday, the alarm went off at 4:15 in the morning. An early morning to try to catch the sunrise was my plan. Very tired I stood up, determined not to give in to a sleep-in morning.

I got dressed, packed my camera gear and a thermos of hot tea and off I went. The streets were empty. I met only one car on my way to Fågeluödde, where my photo app promised a good view of the sunrise,

It was so peaceful and quite outside this early morning. Not even the constant background roaming of the heavy Stockholm traffic in the distance was there. All I could hear was the morning birds happy tweeting filling the chilly air in the brisk northwest wind. Right before the sunrise everything was covered in a deep deep blue light. So gorgeous.

As I was driving by the meadow just down the road where I live, a couple of foxes was crossing the road in front of me. I stopped the car and watched them pass. As they safely had passed the road they stopped and simultanously and synchronised turned their heads towards me, and I looked them in the eyes. It was such a beautiful moment I got all teary-eyed! Yes, it was definitely worth the sacrifice of a sleep-in morning.

As I arrived to Fågelöudde, the heavy northwest winds hit the water that responded with big busy Waves. The windchill hit my cheaks and hands as I prepared the camera. It was freezing cold, but as the scenery of the sunrise began, I forgot all about freezing and got totally caught up in the moment. The sun spread its magical golden light over the horizon and it glowed in the busy water. It was so beautiful.

This was by far the best morning I can remember for a long time.

Do you have any precous morning memories?

Have a look at the videoclip above where I tried to capture my morning. I still haven’t learned proper colour correcting in Adobe Premiere so I am not all too happy about the red colour casts in the clip. But I wanted to share it anyway. 🙂

Han sa förlåt – nu är platsen vår!

”He said I am sorry – now it is our place!” English summary under the photos

Spisen är en plats i Sticklinge på Lidingös nordvästra kust, en barndomsplats som jag länge har längtat tillbaka till. Härliga klippor och skog som blickar ut över Lilla Värtan. På andra sidan vattnet ståtar de vackra stora villorna i Djursholm. Vägen till Spisen var luddig för mig nu i vuxen ålder – har inte varit där på över 15 år. Förra söndagen blev längtan så stark att jag bara var tvungen att äntligen försöka hitta vägen. Jag lyckades till slut efter mycket detektivarbete och grävande i minnesarkivet efter nyckelpunkter hitta bilvägen dit, trots att platsen inte finns utmärkt på Google Maps eller liknande kartor.

När jag kom in på Aborrvägen och såg skylten ned till Tyktorpsvägen så kände jag till slut igen mig. Pappa hade båten i Tyktorp i många år, därför åkte vi ofta till Spisen via Tyktorpsvägen. Det var en märklig oväntad känsla som plötsligt kom över mig. Jag var förbryllad över att det inte var bara förväntan inom mig, utan även lite bävan. Jag anade ju vad känslan av oro berodde på, men hade inte förväntat mig att den skulle bli så påtaglig. Hade faktiskt inte förväntat mig den alls nu som vuxen, utan bara glädjen att äntligen få se Spisen igen.

När jag hittade avfartsvägen genom skogen och kom ned till den lilla parkeringen vid pumphuset i Spisen kändes det i magen. Den där gnagande diffusa oroskänslan växte sig starkare, blandad med de förväntade känslorna av spänning och glädje.

Platsen bär nämligen på både glada och jobbiga minnen från barndomens utflykter och grillkvällar på denna vackra plats. De jobbiga minnena har att göra med att det på grillkvällar främst inte var kaffe i termos som de vuxna drack. Och det var inte alltid dessa kvällar slutade i glädje.

Jag insåg att även om jag nu var vuxen, och det har gått många decennier sedan dessa upplevelser så sätter en del minnen djupt begravda känslomässiga spår som olika platser och situationer väcker upp till ytan.

Spisen var i alla fall lika vackert som jag mindes det! Jag trängde undan oron en stund för att kunna ta in det jag såg och släppa fram de fina minnena jag hade sett i min längtan tillbaka. Solvarma klippor, solglittrande vatten och äventyr längs klipporna och stenarna på stranden som handlade om allt från upptäcksresande i en främmande värld till överlevnadsäventyr på en öde ö.

Precis där jag stod nu och tittade ut över vattnet som krusades av kraftiga nordvästvindar stod jag och Jen en dag i maj, den enda gången jag har varit vid Spisen i vuxen ålder – då för över 15 år sedan. Vi tittade på Lidingö Runt och Värtan var full av vita segel som kryssade över vattnet med en klarblå himmel och solglittrande vågor som kuliss. Pappa jobbade med bevakning av tävlingen och vi hade tur att han just då åkte förbi! Jag ringde honom och sa att vi såg honom, och han körde fram till oss med båten och pratade en stund. Minnet skingrade lite av den där bitterljuva oron inombords. Efter det kände jag att pappa var väldigt närvarande på något sätt inom mig när jag promenerade vidare.

(Dessa bilder är tagna med mobilen så ber om ursäkt över kvalitet och redigering!)

spisen 2Här stod vi och tittade på Lidingö Runt och pratade med pappa.

spisen 1

spisen 3Därnere är vår klippa! Platsen för både fikautflykter och grillkvällar. Allt är sig likt!

spisen 5Den här lilla viken fascinerade mig när jag var liten.  En oas av grönt. Vattnet fick en djupare, grön färg inne i viken, som förstärktes av trädens lummiga sommargröna löv som doppade sig i vattnet. Platsen kändes spännande, dramatisk och samtidigt lite skrämmande för en liten tjej med livlig fantasi.

20170325_133718-01I samma vik finns denna tjärfläck på en klippa som fick min fantasi att gå igång ännu mer. Fläcken kallas ”Svarta tassen”. Då kanske ni kan föreställa er vad jag fantiserade ihop för varelser och hur det bidrog till vikens spännande dragningskraft? När jag var riktigt liten var jag nästan rädd för att gå dit, men kunde inte låta bli ändå! 🙂 Så kul att den finns kvar.

Nu kände jag mig fylld av massor av känslor. Jag satte mig på Svarta tassen och tog en paus tillsammans med mina barndomsminnen. Jag släppte loss tankarna, minnena och känslorna, både glada och svåra, och gick igenom dem. Vuxna Marie och lilla Marie möttes där i minnena.

Jag såg bilden av pappa framför mig då han visade mig denna spännande vik för länge sedan, och berättade om Svarta tassen och hans egna äventyr som liten på denna plats. Då hörde jag hans röst inom mig – jag både hörde och kände honom lika tydligt och klart som om han hade suttit bredvid mig på klippan igen, i egen hög person. Han sa: ”Förlåt för den oro vi fick dig att känna här på Spisen. Det var aldrig meningen. Jag vill att du ska ha en fin relation till den här platsen precis som jag alltid har haft. Det var det jag ville ge dig. Kan du ta emot det och släppa oron?”

Jag fylldes av harmoni och glädje. Och lite förlösande tårar, av kärlek och saknad. Jag insåg att det faktiskt var just den där stunden min längtan tillbaka till Spisen handlade om. Som om han hade manat mig dit, till Spisen, till Svarta tassen, för att säga detta. Det var därför det var så viktigt att hitta hit igen. Med lätta steg torkade jag tårarna och klättrade tillbaka över klipporna till bilen.

Tack, pappa. Nu är Spisen min, och vår!

English summary

He said I’m sorry – now it is our place!

Spisen (”The stove”) is a very nice spot in Sticklinge on Lidingö’s northwest coast, facing the fancy villas of Djursholm across the water of Lake Lilla Värtan. This is a place where we spent a lot of time when I was growing up and lately I have been feeling a strong urge and desire to find my way there to see it again. Last Sunday this urge became so strong that I just had to try to find the way once and for all – digging deep into my mental archive of spots close to it to try to find how to get there by car since you can’t find it on Google maps for instance.

I came to the spot where Tyktorpsvägen and Aborrvägen meet and that’s when I finally recognised where I was. At that very moment I was hit by the strangest unexpected feeling of anxiousness mixed with the excitement and anticipation of seeing Spisen again. I of course had a notion of where that anxiousness came from, but I wasn’t expecting to feel it. Not now, as an adult.

When I found the offroad to Spisen through the forest and I parked the car, the feeling of anxiousness grew as a lump in my stomach mixed with the excitement and happiness to have found my way here again.

Spisen carries both happy and more troublesome memories. Our happy day outings with coffee and lunch and the more anxious barbeque evenings, when the adults didn’t drink coffee but stronger beverages. Nights that more than often did not end on a happy note…

I realised that memories and feelings goes deep into your subconsious but it is not forgotten, a place or situation can bring them up to surface again when you least expect it.

The view was still as beautiful as I remembered and I tried to hide away the anxiousness for a while to focus on the beauty and the happy memories of sparkling water, sundrenched Cliffs and childhood adventures where the rocky beaches became a deserted island or an expedition of an exotic place far away.

As I stood there looking out to the windrippled water my memory went back to the only time I have been to Spisen as an adult for over 15 years ago. Me and my friend Jen stood at this exact Point, looking out on a sea of sails cruising through sun-sparkling water and blue skies in Lidingö Runt (an annual sailing race around Lidingö). My father worked during the race with security. And his boat happened to actually drive by us as we stood there. I phoned him and he drove up to us and talked for a while. It was a very fond memoery. From that moment I could feel his presence inside me, surprisingly strong, for the rest of my walk.

Photos:

(Mobile photos, so sorry about bad quality and editing)

Photo 1-2: This is where we stood watching Lidingö Runt

Photo 3: Down there is our rock. The spot for outings and barbeque evenings. Everything looks exactly like it did decades ago.

Photo 4: This tiny little bay fascinated me. The bay water had a deeper, green colour than the rest. The green was emphasised by the lush green leaves of the tree branches hitting the water. It was a very exciting mysterious place for my childhood imagination.

Photo 5: This blob of tar spill on a small cliff in the same bay is called Svarta tassen (the black paw). Can you imagine the creatures I created in my mind to add mystery and adventure to this place? As a smaller child, I was almost scared to come here, but couldn’t resist to go anyway. 🙂

Coming back to Svarta tassen made all my emotions come up to the surface. I sat down on the Little cliff and just let them all come. My adult self and young Marie met there at this moment, going through all these conflicting feelings together. Our memory went back to the time when  my dad took me to Svarta tassen the first time and told me the story of how he used to play here as a child. Then I heard his voice inside me, as clear as if he was sitting there on the cliff right next to me again. He said: ”I am so sorry for all the worry we caused you. I never wanted that. I wanted this place to be a happy place for you, just like it was for me. This was my intented gift to you. I hope you can let go of the worry and accept that gift now? Make this place yours?”

I immediately felt at ease. Peace of mind. I let silent tears of love and missing him run as I realised that this very moment is the reason behind my urge to get here today. It is like he brought me here, to Spisen and Svarta tassen to tell me this. With a light heart and light steps I knew it was time to head back to the car.

Yes dad. Spisen is my place now – and ours!

Omfamnad av solnedgången

Embraced by the sunset. English summary under the photos.

Äntligen.

Det har varit hektiska veckor igen och vädret har inte varit på topp när jag väl har varit ledig.

Men igår blev längtan för stor. Trots förkylning och att jag nästan var liksom ”klar” för kvällen, så jag bestämde mig spontant att ge mig iväg till Elfvik för att fånga solnedgången. Det ångrar jag inte.

Jag blev helt uppslukad av den. Så liten kände jag mig, omfamnad av det flödande varma och mäktiga ljuset, men i själen var känslan stor och trygg. Där och då glömde jag allt annat och var i stunden. Jag tog in allt och lät det fylla mig. Och då kom den där inre friden som jag bara kan få när jag är vid vattnet i en överjordisk solnedgång en kväll i mars. Den stunden kommer aldrig igen. Och det är det som är så fantastiskt med naturen. Den bjuder på oändligt många unika stunder som aldrig någonsin kommer igen på samma sätt, men som skänker ett inre lugn varje gång.

Det finns ingen medicin i världen som slår detta. Naturens helande kraft.

Vad gör du för att hämta frid, energi och inspiration?

_MG_8733_MG_8742_MG_8760

English summary

Embraced by the sunset

Yesterday I couldn’t stand it anymore. I have been way too long without my camera and nature.

I spontaneously decided to go to Elfvik and try to catch the setting sun. This despite my having a slight cold and was sort of getting ready for the evening so to speak. I don’t regret it.

The sunset totally devoured me. I felt so small, in the powerful majestic light, but the feeling inside my soul was grand and safe. There and then I forgot about everything else besides this moment. I found that inner peace that only a majestic sunset near the water in Elfvik an evening in March can give me. That is the great thing about nature. It will give you an endless amount of unique moments you never will have again, but each one of them will give you an inner peace that only nature can give you.

It is better than any medication. The healing force of nature.

What do you do to find peace, new energy and inspiration?

Kärleken till en katt!

The love for a cat. English summary under the clip (the clip is subtitled!)

Att jag älskar katter kan inte ha undgått någon som har följt den här bloggen ett tag. 🙂

Jag har önskat mig en egen katt (eller två) i hela mitt liv. Men det har inte blivit så. När jag växte upp tyckte inte pappa att vi inte kunde ta hand om några djur, så jag fick aldrig någon katt då. Och nu är min livssituation sådan att den inte passar för ett kattliv. Därför, och för att jag älskar och bryr mig om katter så klart, så arbetar jag nu som volontär på ett katthem varannan lördag för att på något sätt ha katter i mitt liv. Jag älskar det arbetet, även om jag så klart blir kär i flera katter varje pass och vill ta med hela högen hem.

Men även om jag inte fick någon egen katt, så hade jag turen att få ha en kattkompis ändå i mitt liv. Vår grannes katt Ceasar. Han var den bästa katten som fanns. Ett riktigt original, och min bästa vän.

Det här klippet, med historien om Ceasar, skrev jag och spelade in för snart tio år sedan. Till minne av Ceasar. När jag lade upp yogavideon såg jag att den här videon låg kvar i mitt youtubearkiv.

När jag såg den så påmindes jag om Ceasar och tänkte att hans historia förtjänar att berättas igen här eftersom han var så viktigt i mitt liv. Visst är det något särskilt med djur? De stjäl våra hjärtan på ett alldeles kravlöst och speciellt sätt som ingen annan eller något annat kan ersätta.

Har du eller har du haft något djur som har betytt lite extra mycket även för dig?

Glöm inte att försäkra ditt husdjur!!

The love of a cat

I don’t think that anyone who has been following this  blog for a while have missed my love for cats. 🙂

I have wanted my own cat (or two!) my whole life, but it never happened. As I grew up, my dad said we couldn’t take care of any animals in our family. Now as an adult my life situation is not a good one for a cat. Because of that, and because I generally care about cats of course, I volunteer at a cat shelter every other Saturday. This way I can have cats in my life even though I can’t have cats of my own.

However, even though I didn’t get to have my own cat growing up, I was lucky to still have a cat friend in my life. Our neighbour’s cat Ceasar. The best cat ever, and my best friend.

This clip above (it has English subtitles), my story about Ceasar, I wrote and recorded almost ten years ago. In memory of Ceasar. When I uploaded the yoga video I discovered this in my youtube archive.

I realised that Ceasar’s story deserves to be told again here since he was such a big part of my life. Animals are special aren’t they? They capture our hearts, undemandingly in a very special way that nothing and noone else can replace.

Do you have, or have you ever had, an animal that meant something extra special to you too?

Don’t forget to get insurance for your pet!!

En härlig dag helt enkelt

A wonderful day. That’s all. English summary under the photos.

Vilken härlig lördag. Jag hade en av mina bästa vänner på besök över natten och vi bara njöt av dagen. Vi vaknade faktiskt tidigt trots att det var lördag och vi hade kunnat sova länge. Men vid sjutiden kände vi båda att vi hade sovit klart.

Ju äldre jag blir, desto mer morgonmänniska blir jag! Till saken hör förstås också tidiga vardagsmorgnar som vänjer kroppen vid att vakna tidigt på morgonen och somna tidigt på kvällen. Men jag tycker om det. Jag vill egentligen inte sova bort halva dagen utan vill utnyttja dagen så mycket som möjligt.

Vi åt en lång god frukost och pratade om allt mellan himmel och jord som väninnor gör, medan dagen vaknade utanför med strålande sol och en klarblå himmel. Inom mig spred sig en härlig vårkänsla. Det underbara solljuset som vi är så svältfödda på så här års värmde mig inombords.

Vi bestämde oss för att göra lite kaffe och te i termos och ta bilen till vattnet i Elfvik för att njuta av vädret.

Nu är det ju så den här tiden på året att skenet bedrar. Det som ser ut som en härlig vårdag när man tittar ut genom fönstret i hemmets varma vrå, egentligen är en väldigt blåsig februaridag med nordanvindar! Oj vad det blåste kallt vid vattnet. Vi sökte skydd på en sten nära stranden som låg lite i lä. Där var det underbart. Solen glittrade starkt, piggt och bländande i vattnet och till sällskap hade vi några svanar som gled omkring alldeles nära oss vid stranden. Vilken avkoppling – och en kopp te smakar så mycket bättre på en sten vid vattnet. Även om det kallnade fort i vinden.

Efter detta åkte vi till simhallen och simmade i två timmar och avnjöt en skön avkopplande stund i bastun innan vi avslutade dagen med lite shopping och fika i Täby Centrum och därefter fika igen hos min väninna. Vi fikar ofta när vi ses! Flera gånger på en dag.

Jag var hemma igen kvart över åtta då jag satte på melodifestivalen. Jag somnade efter första snabbreprisen och fick läsa på nätet när jag vaknade till igen vilka som gick vidare! Jag missade inte så mycket känns det som.

Efter denna fina lördag känner jag mig fortfarande fylld av ny energi. Det krävs så lite!

Nu är jag nyfiken på din helg! 🙂 Och vad gör du för att hämta energi?

_mg_8652Vi gissar på att denna spräckliga vackra svan är en ungsvan som inte fått sina vita fjädrar än? Eller är det någon annan art? Finns det någon svankännare därute?

_mg_8665Vi misstänker också att dessa två är föräldrar till ”tonåringen” ovan.

English summary

A wonderful day. That’s all.

What a wonderful Saturday. I had one of my best friends staying over night and we just enjoyed the day. Even though it was Saturday we woke up as early as 7 am and decided we wanted to start the day.

The older I get, the more of a morning person I become. I don’t like sleeping through half the day, instead I want to make the most of it.

We had a long breakfast chatting away about just about everything, as friends do, while the morning was waking up turning into a bright sunny day with a clear blue sky. I was filled with a wonderful sense of spring. A warm feeling inside from the sunlight, that we are so deprived of at this time of the year.

We decided to make some coffee and tea in a thermos and take the car to the water in Elfvik to enjoy the weather.

Only this time of the year the weather is playing tricks with us. It looks warm and springlike from inside. But by the water a heavy northern cold wind was beating us and the water. Brr it was so cold. However we found a spot on the rocky shoreline where the wind didn’t catch us. It was lovely! The sun sparkled energetically, strong and blinding, in the water. As a company we had a swan family swimming around just near us. It was so relaxing – a cup of tea never tastes so good as it does from a thermos cup on a rock a windy day by the sea.

After this we did some shopping and ”fika” in Täby Centrum before we had some more ”fika” at my friend’s place. We love our fikas! We usually do it several times a day when we meet.

I came back home around 8-ish pm and watched Melodifestivalen (Swedish preselection for Eurovision Song Contest) and fell asleep halfway through so I had to look up who made through in the papers. I didn’t miss much.

After this lovely Saturday I still feel energised. It doesn’t take much!

Now I am curious about your weekend. 🙂 And what do you do to feel energised?

Yoga fail

Yoga fail. English summary under the clip.

Jag träffade en personlig tränare i fredags för att få hjälp med nästa steg för att stärka hållning och rygg för min skolios. Det är en seg process och jag har tappat sugen när det gäller mina sjukgymnastövningar. De tar över en timme att göra och de tråkar ut mig nu. Då är det svårt att motivera sig. Speciellt när man jobbar mycket, ofta kommer hem sent, är trött, och vill ha lite fritid också.

Jag och en väninna har börjat med olika aktiviteter ihop för att röra på oss och motivera varandra. Vi simmar varannan lördag, spelar badminton varannan fredag, och varannan fredag tränar vi på gym. På gymmet vill jag veta vad jag gör så att jag inte skadar mig och för att utmana mig med nya mål. Därför bokade jag in en tid med en personlig tränare och fick tips på övningar.

Hon trodde också att yinyoga skulle vara något för mig och rekommenderade mig en hemsida som beskrev filosofin bakom och ett par övningar hon tyckte jag skulle testa. Filosofin låter bra – ökad smidighet, att släppa spänningar, öppna upp sinnet och kroppen, och vila. Det låter precis som något jag behöver.

Sedan såg jag övningarna.

Och gapskrattade rakt ut! Seriöst? Driver hon med mig?

Jag var bara tvungen att bjuda er på detta, hur pinsamt det än är! 🙂 Ni FÅR skratta. Det är meningen. 😉


Yoga fail

English summary

On Friday I met with a personal trainer to get some advice on how to move on with strengthening my back and posture for my scoliosis. It is a very slow process, and I have been slacking with my physiotherapy exercises. Simply because they take me over an hour to go through and they are getting boring. It’s hard to stay motivated, inbetween everything else.

Me and a friend of mine have started some activities together. We go swimming every other Saturday, every other Friday we play badminton and every other Friday we go to the gym. At the gym I want to know what I am doing, and be sure that I am not hurting myself and I want to challenge myself with new goals. That’s why I consulted the personal trainer. She gave me some good exercises to move forward.

She also suggested I should try yin yoga for my tense and stiff muscles. She recommended a couple of exercises and when I looked it up online, the philosophy sounds good for me – flexibility, release tensions, open up the mind and rest. It sounds like just what I need.

Then I saw her suggested exercises.

And laughed out loudh! Seriously? Is she joking!?

I just had to give you this, as humiliating as it is! 🙂 You ARE allowed to laugh. That is the point. 😉  Watch the clip above.

Sikta mot himlen

Aim for the sky. English summary under the photos.

Jag tittade upp mot himlen häromdagen i solnedgången.  Jag förlorade mig i färgerna, rörelsen, ljuset, kontrasterna och fylldes av en abstrakt längtan efter total frihet. Den känslan ville jag fånga. Suga in och bevara i själen som en tavla.

Det finns så mycket som håller mig tillbaka från den där totala friheten. Rädsla, bristande självkänsla, självtvivel. Jag kan nog inte. Jag bör nog inte. Jag vågar nog inte. Fast jag ju egentligen vill. Innerst inne. En liten undangömd längtans röst i själen som aldrig fått bli hörd, på grund av inlärda ifrågasättanden av den jag är och vad jag är kapabel till. En inlärd självuppfattning att inte duga som jag är.

När jag såg upp mot himlen så förlorad i denna frihetslängtan så hörde jag den där rösten, som en tydlig viskning.  Det är dags att utmana och ifrågasätta rädslan och självtvivlet – dessa automatiska tankefällor som så lätt tas för sanning. ”Friheten finns här om du vill ha den. Lyssna till mig. Utmana mig!”

Jag lydde. Varför skulle jag inte kunna? Varför skulle jag inte våga?  Att inte våga är ju att inte leva. Jag frågade: Är du med mig?

Jag fick svar i form av ett inre leende. En bekräftande suck av befrielse – ett litet frö av frihet som äntligen fick näring och omsorg och kan börja växa.

”Jag är med dig. Sikta mot himlen!”

_mg_8644
Solnedgång 18 februari 2016. Lidingö.
_mg_8650_stor
Solnedgång 18 februari 2016. Lidingö.

English summary

Aim for the sky

I was looking at the sky in the sunset the other day  and got lost in the colours, movement, light, contrasts. I was filled with an overwhelming abstract longing for total freedom. I wanted to capture that feeling. Keep it in my soul as a painting of the limitless sky.

So much is holding me back. Fear, selfdoubt, lack of self esteem. I can’t , I shouldn’t, I don’t dare. Even though I want to, deep inside. My mind is so full of questionning of who I am and my abilities. A learned misconception that I am not good enough. A misconception so deep and loud that it becomes a truth, that keeps silencing that hidden voice of longing that was never allowed to be heard.

As I was looking at the sky, so lost in this desire for freedom, I heard that voice. As a clear whisper. It is time to challenge these misconceptions. ”Freedom is inside you. Listen to me. Challenge me!”

I did as I was told. Why wouldn’t I be able? Why shouldn’t I? Why shouldn’t I dare? Not to dare is to not live. I asked: Are you with me?

The answer came as a smile from within. A confirming sigh of liberation – a small seed of freedom that finally got attention and can start to grow.

”I am with you. Aim for the sky!”

Mångalen

Är det fler än jag som är fascinerad av månen?

En månbelyst natt har något trollskt över sig. Det finns ju många myter om månen som har med skräck att göra. Varulvar som kommer fram vid fullmåne och häxor som avbildas som siluetter mot månen när de flyger iväg över himlen på sina kvastar.

Men jag finner tröst i den och tycker den är otroligt vacker i alla sina skeden. Från den första tunna skäran på himlen när den kommer tills den är full och lyser på oss som en lykta i himlen tills den försvinner som om den lägger sig till ro. Det är något djupt trösterikt för mig att se denna himlakropp som reflekterar solljuset till oss även när solen lämnat vår horisont och lyser upp en annan del av jorden.  Det är som att måne och sol tillsammans vill påminna oss om att ljuset alltid finns någonstans även när det är som mörkast. Som en stråle av hopp.

Även när månen reflekterar ljus av den uppåtgående eller nedgående solen mot en fortfarande blå himmel är den vacker. Det är som ett skiftbyte mellan sol och måne. De lämnar över till varandra. ”Natten var bra. Ta över nu Sol med ditt morgonljus”. ”Dagen har gått alldeles utmärkt. Fortsätt nu att reflektera mitt ljus under natten, Måne!”.

Dess dragningskraft märks ju även i tidvattnet. Tänk att månen påverkar vattnet på jorden när jorden rör sig närmare eller längre ifrån månen i sin bana. Är det inte häftigt??

Allt naturen och universum hittar på fascinerar mig och får mig att bli hänförd. Tänk att lilla jag, en liten fis i rymden, ändå får vara en del av allt detta mäktiga. Utan det, fanns ju inte jag! Eller du.

_mg_8585

English summary

Am I the only one fascinated by the moon?

Many superstitions about the moon has to do with fear. Werewolves showing up in full moon, witches depicted as a silhouette against the full moon when she takes off across the sky on her broom.

For me it is the opposite. I find comfort in the moon and its beauty. To see this body in space that reflects the sunlight down to us at night, as if the sun and the moon work together to always remind us that the light is always there, even in the darkest of nights. Like a beam of hope.

When the moon reflects the light of the rising and setting sun when the sky is still light it is like they change shifts. ”The night was alright, now you can take over Sun with your morning light!”. ”The day has been great, get on your duty Moon!”.

The moon’s power also shows itself in the lunar pull of the tide. Imagine that the moon affects our waters when our Earth moves closer or further away from the moon in its orbit. Isn’t it just fascinating???

Everything nature and universe do overwhelmes and enthralls me. To think that little me, a mere little nothing in the whole endless universe, still gets to be a part of it all. I wouldn’t be here without it. Neither would you!

Anpassad design!

English summary below

Som ni ser har utseendet ändrats lite. Jag vill få bilderna att framträda bättre så jag testar ”full width”. Jag tycker bilderna gör sig bättre när de är större. Högermenyn ligger nu i sidfoten på sidan och jag kommer att anpassa storleken på bilderna i de två senaste inläggen så att de fyller hela bredden.

Jag testar också att ta bort headerbilden eftersom jag tycker den är för stor. Den tar för stor plats på höjden och temat jag har tillåter inte att jag ändrar höjden på den.

Vad tycker ni?

English:

I have adapted the look of this blog a bit as you can see. I want my photos to show better so I try a ”full width” layout. The right sidebar menu as now moved to the footer and I will resize the photos in the last couple of posts so they fill up the full post width. I think the photos come out better when you can see them larger.

I also try without the header photo because I feel it takes up too much space.  The theme I have chosen won’t allow me to change the height.

Let me know what you think!