Farväl mormor – min vita fjäril

Den 7 augusti. En sorgens dag som omfamnar oss med den tryckande värmen. Det är en av sommarens varmaste dagar. Värmen kom på sensommaren.

Tillsammans anländer vi till Skogskyrkogården. Solen står högt på himlen och träden kastar skuggor över grönskande buskar och gräs och prydliga gravstenar. Jag tänker på hur vackert mormor tyckte det var med trädens skuggor över solbelysta gröna gräsmattor. Vi köper varsin handbukett i en liten blomsterbutik utanför kyrkogården. När vi anländer till det lilla kapellet ser vi hennes vackra urna på en grön duk, omgiven av en oerhört vacker gravkrans från oss alla, och en från morfars syster. Mormor hade blivit hänförd av de vackra blommorna: ”Tänk att det kan finnas någonting så vackert i denna grymma värld!?” hör jag hennes röst inom mig.

Ceremonin är lugn och fin, med hennes allra käraste på grymt pandemiavstånd. Precis när ceremonin sätter igång känner jag en omfamning inombords. Mormor är med oss, och bär oss igenom detta avsked. Det får mig att gråta men det är inga jobbiga tårar. Det är tårar ur tröst och kärlek. Jag låter tårarna rinna fritt under hela ceremonin när tankarna på mormor fyller mig, alla fina minnen, hennes kärlek, omsorg om oss. Hennes trygghet. Bara lyckliga, trygga, roliga minnen. En enorm saknad, men ett fint farväl. Nu får du äntligen frid mormor. Tack för allt. Från hjärtat tack.

Framme vid graven gör prästen sig redo för gravsättningsceremonin. Mormor ska äntligen få återförenas med sina kära föräldrar som hon förlorade alldeles för tidigt, och med morfar. Prästen bär en vit näsduk propert vikt i bröstfickan. ”Den symboliserar ljuset”, säger han.

Då kom den. Den vita fjärilen. Den flög omkring framför oss över graven en kort stund innan den flög iväg. Prästen kände det. Jag kände det. Den bar på en hälsning. Frid och ljus, och tröst.

Efter ceremonin stod mamma och jag och tittade på mormor och morfars namn inristade på familjegravens baksida. Båda av oss grät när vi såg deras namn, och insåg att här ligger de. Mammas föräldrar. Mina morföräldrar. I jorden för evig vila, inte längre med oss. Så ofattbart. Då kom den igen. En vit fjäril som målmedvetet flög upp mot oss där vi stod, cirkulerade framför oss en kort stund, och flög sedan iväg.

Flera gånger efter detta har en vit fjäril kommit till mig i samband med tankar på mormor. Med samma tröst och ljus. Bekräftelse och omtanke. ”Jag är alltid med dig”.

Min ängel. Mormor – min vita fjäril.

Att ta sig ur stormen

Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist

Searching for answers to an uncertain future

2017. Ett lärdomens år. På flera sätt än ett. Ett år som härdade mig. Som utmanade mig. Som utvecklade mig. Jag kommer inte att sakna det. Men jag vill heller inte ha det ogjort.

2018 – Jag har börjat gå!

2017. A year of life lessons. In more ways than one. A year that toughened me. That challenged me. That made me grow. I won’t miss it. But I don’t want it undone either.

2018 – I have started walking!

meditativeart-amateur

@meditativeart_amateur on Instagram

meditativeart_amateur.

Det är namnet på mitt nya Instagramkonto där jag kommer att lägga upp några av mina zentangle- och mandalateckningar! Jag vill sprida detta till fler och då är Instagram en bra kanal. Så gå gärna in och följ mig! @meditativeart_amateur. Än så länge har jag bara hunnit lägga upp två bilder, men fler kommer.

Mitt budskap på Instagram precis som här i bloggen är att meditativ konst är för alla. Man behöver inte vara konstnär eller kunna rita – alla kan göra det och släppa loss sin kreativitet. Jag vill visa att man inte behöver vara proffs för att kunna vara kreativ, genom att visa upp mina små alster.

Jag vill ju att fler ska upptäcka meditativ konst och dess fördelar för den egna kreativiteten och som ett sätt att få lugn och ro i själen. Alla sätt jag kan sprida det på tänker jag utnyttja. Har även videoidéer som ni kommer få ser mer av så fort allt ordnar sig med datorn. Ja – den jäkeln krånglar igen. Fick ett riktigt måndagsexemplar…. !

Annars rullar livet på. Det händer väldigt mycket nu som tar kraft och energi och som jag inte riktigt vet vart det slutar. Men jag tror att det finns en mening bakom allt – så jag tar det dag för dag och som det kommer. Även novembermörkret! Tiden går så fort så snart vänder vi mot ljusare tider igen. Det är bara en dryg månad kvar tills dagarna börjar bli längre igen.

Håll ut, och släpp kreativiteten fri! 🙂

English summary

I have started a new Instagram account for my mandala, zentangle and doodle drawings. Please follow me there too 🙂

My message with this new Instagram account is to really show that anyone can do this – even an amateur that can’t draw can do it. By showing my work, I want others to feel that they can do it too. We all benefit from releasing our inner creativity and meditative art is perfect for that. And for peace of mind.

I want to spread this in any way I can. I even have video ideas you will see more of as soon as my computer is fixed again. Yep – it is giving me trouble again. I got a really bad ”Friday car”. (Is that really a correct idiomatic translation of måndagsexemplar? Laughing out loud here. )

Besides this life goes on. So much is happening right now taking energy and I have no idea where it all might lead in the end. But I am a firm believer that there is a meaning behind most things – so I take it day by day. Even the November darkness. Time passes so quickly that in just a little more than a month, the days will start to become longer again.

Hang in there! And let your creativity free! 🙂

Jag klottrar mig igenom möten

English summary below

Så här såg mitt mötesklotter ut för något år sedan.

Så här ser det ut nu:

Ganska talande att det på denna bild inte finns en enda anteckning… Det måste ha varit ett långt möte… Skämt åsido. Anteckningarna gjorde jag i ett annat block! 😉

Det som slog mig när jag såg den gamla bilden jämfört med den senare är att mitt experimenterande med meditativ konst har smugit sig in i mitt mötesklotter. Det är rätt coolt faktiskt. Ytterligare ett bevis på hur effektivt det är för att få hjärnan att slappna av och fokusera.

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag klottrat när jag behöver lyssna koncentrerat på någonting. På lektionen eller föreläsningen. På möten. Eller när jag pratar i telefon.

För en utomstående kan det kanske se ut som om jag inte lyssnar eller är ointresserad, men det är precis tvärtom. Ju mer jag klottrar, desto bättre lyssnar jag och desto mer kommer jag ihåg efteråt också.

Jag misstänker att det är samma mekanism i hjärnan som gör att man tänker så där extra klart när man promenerar eller cyklar till exempel. Hjärnan mår bra av att kombinera koncentration med fysisk rörelse och kreativitet. Jag tror man blir smartare faktiskt av det. Att det hjälper hjärnans kognitiva förmåga, för att prata psykologspråk.

Brukar du telefon- eller mötesklottra?

English:

Doodling through meetings

My newly found fascination for meditative art has transformed my meeting doodles. I noticed this as I saw an old photo of doodles I made a couple of years ago in my mobile phone and compared it to a recent doodle page. You see the before and after above.

Before I started experimentering with meditative art, my doodles looked like the first picture. Little squiggly flowers, hearts, trees etc. That was all I could draw. I didn’t realise actually that my meeting doodling had been so affected by my experimenting  until now. It’s kind of cool. That really shows how effective meditative art is to help your mind relax and focus.

As far back as I can remember I have always been doodling as I listen to something. Like in class, a meeting, when on the phone etc. It helps me concentrate and focus, and process what I am listening to. To an outsider it might look as if I am not interested and not listening but it is actually the opposite. The more I doodle, the more I listen and the more I remember.

I think it is the same mechanism that makes you think so clearly when you walk, run or cycle for example. The combination of concentration with physical movement and creativity helps the brain. I think it actually makes you smarter! To speak psych language – it helps the brain’s cognitive ability.

 

Do you doodle during meetings or when you are on the phone?

Panduro-haul och tillbaka på riktigt

English summary below

Vilken come-back jag gjorde då. Över en månad sedan. Jag hade otur med min nya dator. Jag fick lämna in den på reparation på grund av att fläktarna lät konstigt och jag fick varningar att CPU-n var överhettad. Nu är fläktarna utbytta och datorn låter 100% mer frisk.

Under tiden som detta oplanerade uppehåll varade så har jag handlat en del saker för mitt nyfunna kreativa skapande. Jag tänkte börja med att visa lite minishopping jag gjorde på Panduro för ett par veckor sedan. (Mitt allra första så kallade ”haul-inlägg” minsann. Är jag bloggare ”på riktigt” nu?)

Här har vi hela härligheten i en bild.  Jag kommer gå in på varje grej separat nedan vad jag hade tänkt ha dem till.

Skissblock med fyra typer av papper
Skissblocket innehåller fem typer av papper i ett och samma block. Vanligt vitt ritpapper, lite tjockare papper i svart respektive sepiabrunt samt linjerat och rutat papper. Alla dessa typer av papper är spännande att använda för just mandala, doodling och zentangle. Gelpennor på svart papper blir riktigt vackert. En zentangle-design på sepiabrunt papper kan bli riktigt effektfullt. På rutat papper kan man experimentera med grid-designs. Jag tänkte att jag i nästa inlägg ska visa lite exempel på varje papper.

Letteringpennor på extrapris
Letteringpennorna har en kalligrafispets på ena sidan och en tunn spets på den andra. Jag köpte dessa pennor bara på grund av extrapriset. Jag höll på lite med kalligrafi när jag var yngre, och när jag skulle göra nedanstående bild för att visa hur pennorna skriver och deras färger märkte jag att jag har lagt av mig en hel del på det området! Det ska bli kul att ta upp det lite igen tänker jag. Gillar bokstäver och typografi!

Letteringpennor med dubbla spetsar. Double-tip lettering pens. 

Minihobbylack i set
Det jag är mest spänd på är dock hobbylacken. De ska jag använda till att måla prickmandalas. Det är något som är RIKTIGT meditativt och avkopplande. Och det blir så fint och effektfullt med enkla medel. Gjorde ett test med gelpennor och det var så meditativt att det slutade med att jag fyllde hela sidan med prickar! Det här vill jag utveckla och förfina.

Prickmandalaexperiment med gelpennor. Dotted mandala experiment with gel pens.

Jag har sett på Youtube att man använder akrylfärger till detta och hobbylacken är just akrylfärger, med en glossy finish som jag tror blir effektfullt. Så när jag såg dessa samlingar av miniburkar tyckte jag att det var ett bra förstaköp för att öva och lära mig. Det finns SÅ mycket fantastisk och inspirerande prickkonst på Youtube. Det skulle ta mig åratal att ens komma i närheten av att skapa något så vackert, men det är så inspirerande att titta på att jag vill testa detta.

Vår- och sommarfärger. Panduro hobbylack basic. Spring and summer colours. 

Metallicfärger. Panduro hobbylack. Metallic colours.

Jag längtar efter att få tid att testa allt. Det är den största utmaningen i det här.

Vad brukar du göra, om något,  för att vara kreativ? 🙂 Om du inte gör något, har du något kreativt som du skulle vilja göra/kunna? Jag vill gärna testa drejning. Vi gjorde det i skolan kommer jag ihåg och jag tyckte det var kul som liten.

English:

Panduro-haul, and back for real this time

What a come-back. A month later. I had bad luck with my new computer. I had to send it off to repair because of the fans making weird noices and I kept getting warnings that the CPU is over-heated. The fans are now replaced and the computer sounds 100& more healthy. So now – I am back for real.

I wanted to start off with a Little mini-haul of cheap art supplies I bought from Panduro. Since I am just starting this meditative art part of my creative journey I want to use cheap and simple supplies. If I ever manage to develop this into something bigger, I might switch to more ”professional” supplies.

You see everyhting on the photos above. I gave the photos captions in English too so that I don’t have to repost them here.

Sketch book with five different types of paper
The sketch book contains five different types of paper. Regular white sketching paper, thicker paper in black and sepia, and then a lined paper and a grid paper. I love the effect of gel pens on black paper and I have noticed that zentangle patterns look really nice on sepia paper. The grid paper is cool to use for doodling grid designs. The lined paper is good for practicing lettering. I will try to show examples of my usage of each type of paper.

Double-tip lettering pens on sale
The lettering pens were on sale. I used to do a little bit of calligraphy when I was younger. I noticed when I tried to write with them to show the different tips and the colours, that it was a looong time ago I wrote anything calligraphic. But it will be fun to start that up again I think and practise more. I love typography and letters.

Mini acryllic varnish paints sets
I am most excited though to try the acryllic varnish paints. I plan to use them to paint dotted mandalas. That is something REALLY meditative. I did an experiment using gel pens that you can see on one of the photos. It was so darn meditative that I ended up filling up every space of the page! I want to try to refine and develop this. I have seen on Youtube how they use acryllic paint for dotted art. (Some Amazing stuff on Youtube to get inspired by! Even though it would take me years to accomplish something similar if ever – but it is really beautiful!)  These are budget versions of acryllic Paints and when I saw this tiny jars in two sets, I thought they were a perfect first buy to try this out.

Now I can’t wait to try all these things out. Finding the time to do it is the challenge, but I am determined.

Do you ever do something creative to relax? What do you do? And if you don’t, is there something creative you would like to try? I would love to try wheel throwing of clay. We did that in school I remember and I loved it as a child.

Jag är tillbaka!

(English summary below)

Efter en bloggpaus under våren och sommaren är jag nu tillbaka. Livet har varit rörigt utanför bloggen så pausen var välbehövlig. Men tack vare en härlig sommarsemester med fem långa lediga avkopplande veckor är jag på banan igen. Mycket tack vare en nyfunnen kreativ passion i meditativ ”konst”, som jag nu så gärna vill få dela med mig av i bloggen. Det är terapi. Jag kan förlora mig i timmar och jag vet aldrig när jag börjar hur slutresultatet kommer att bli. Det blir vad det blir, vad mina händer och min hjärna vill att det ska bli just där och då.

Detta kommer antagligen att bli ett återkommande tema i bloggen framöver. Eftersom jag är så lycklig över detta. Det får mig att må så bra, och ger även mig en möjlighet att kunna uttrycka mig kreativt. Att jag har blivit så biten av det, är för att de här ”teknikerna” ger ALLA den möjligheten och jag tror att vi alla behöver få kontakt med vår inre kreativitet för att må bättre. Jag tror att det är ett grundläggande väldigt mänskligt behov som har blivit alltför försummat i vår moderna tid. Man behöver inte  vara Van Gogh eller Rembrandt för att kunna skapa något fint! Med meditativ konst skapar du för din egen skull. Och det är enkelt. Alla kan göra det.

Mandala, Zentangle och doodling är några uttryck inom detta område och jag älskar dem allihop. Jag vill dela med mig till er, som liksom jag inte kan rita och måla men som ändå vill kunna skapa något fint och få låta hjärnan koppla av en stund samtidigt. Det finns liksom inget ”rätt eller fel” eller ”bra eller dåligt” inom meditativ konst. Det som blir, det blir, det var meningen!

Häng med, så kan vi skapa och må bra tillsammans! 🙂

English:

I’m back!

I had to take a longer blog break over spring and summer. Sometimes life outside the blog gets too busy and messy. But thanks to a wonderful long summer holiday of five relaxing weeks I am back on track. I owe a lot of that to my newfound creative passion in meditative ”art”, that I now want to share in the blog. It is better than therapy. I can get lost for hours doing it, and when I start I have no idea what the end result will be. It becomes whatever comes out of my mind and hands at that moment.

Count on this to be a recurring theme in the blog. Because it makes me so happy and gives me a chance to express myself creatively. The fact that I have become so devoted to this, is because it gives EVERYONE that chance and I Think more of us would feel a lot better if we got in touch with our inner creativity that I strongly believe we all have. I think it is a basic human need that has been neglected in this modern age. You don’t have to be Van Gogh or Rembrandt to create something pretty! With meditative art, it is all about your own creative process, you create for you. And it’s easy. Everyone can do it.

Mandala, Zentangle and doodling are three examples of this area and I love them all. I want to share this with all of you who are like me, you can’t paint or draw but you still want to be able to create something pretty and at the same time let your mind relax. There is no ”right or wrong” or ”good or bad” in meditative art. Whatever comes out on your paper, was meant to be!

Join me, and let’s start to create and feel good together! 🙂

 

Att möta en ny dag

English below. To meet a new day.

I lördags ringde väckarklockan kvart över fyra på morgonen. Med dimmiga ögon klädde jag mig varmt och kokade en termos med te. Jag kollade att jag hade allt jag behövde i kameraväskan och gav mig iväg i det djupblå gryningsljuset, just innan solljuset börjar nå horistonten.

5:13 var den magiska tidpunkten jag väntade på. Det där förtrollande ögonblicket när solen till slut skulle nå över horisonten och sudda ut den djupblå gryningen med sitt gyllene varma morgonljus. Vid Fågelöudde skulle jag enligt min fotoapp ha bästa sikt av solen över horistonten.

Det var så stilla ute. Det enda som hördes var fåglarnas morgonsång – inte ens bruset av Stockholmstrafiken i fjärran som alltid ligger som en konstant ljudkuliss i bakgrunden hördes i denna tidiga timma.  Jag satte mig i bilen och ägde vägarna – jag mötte bara en enda bil på vägen.  Just när jag rattade förbi ängen här nedanför såg jag två rävar på vägen framför mig. Jag stannade och betraktade dem medan de gick över vägen. När de kommit över till andra sidan stannade de båda till, vände synkront på sina huvuden och mötte min blick. Det var ett så fint ögonblick att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Ja – definitivt värt den tidiga morgonen!

Framme vid Fågeluödde blåste de nordvästliga vindarna friskt och kallt och piskade vattnet. Kylan från vinden fick mina händer och kinder att stelna medan jag fixade med kameran. Men när soluppgångens skådespel började glömde jag helt kylan och blev fångad av stunden. Det var så otroligt vackert. Solen spred sitt magiska gyllene ljus över horisonten och strålarnas pelare över det upprörda vattnet glödde.

Den bästa morgonen så långt tillbaka jag kan minnas.

Har du något speciellt morgonminne?

Här är lite klipp från denna fantastiska morgon.

English summary

To meet a new day

The other Saturday, the alarm went off at 4:15 in the morning. An early morning to try to catch the sunrise was my plan. Very tired I stood up, determined not to give in to a sleep-in morning.

I got dressed, packed my camera gear and a thermos of hot tea and off I went. The streets were empty. I met only one car on my way to Fågeluödde, where my photo app promised a good view of the sunrise,

It was so peaceful and quite outside this early morning. Not even the constant background roaming of the heavy Stockholm traffic in the distance was there. All I could hear was the morning birds happy tweeting filling the chilly air in the brisk northwest wind. Right before the sunrise everything was covered in a deep deep blue light. So gorgeous.

As I was driving by the meadow just down the road where I live, a couple of foxes was crossing the road in front of me. I stopped the car and watched them pass. As they safely had passed the road they stopped and simultanously and synchronised turned their heads towards me, and I looked them in the eyes. It was such a beautiful moment I got all teary-eyed! Yes, it was definitely worth the sacrifice of a sleep-in morning.

As I arrived to Fågelöudde, the heavy northwest winds hit the water that responded with big busy Waves. The windchill hit my cheaks and hands as I prepared the camera. It was freezing cold, but as the scenery of the sunrise began, I forgot all about freezing and got totally caught up in the moment. The sun spread its magical golden light over the horizon and it glowed in the busy water. It was so beautiful.

This was by far the best morning I can remember for a long time.

Do you have any precous morning memories?

Have a look at the videoclip above where I tried to capture my morning. I still haven’t learned proper colour correcting in Adobe Premiere so I am not all too happy about the red colour casts in the clip. But I wanted to share it anyway. 🙂

Han sa förlåt – nu är platsen vår!

”He said I am sorry – now it is our place!” English summary under the photos

Spisen är en plats i Sticklinge på Lidingös nordvästra kust, en barndomsplats som jag länge har längtat tillbaka till. Härliga klippor och skog som blickar ut över Lilla Värtan. På andra sidan vattnet ståtar de vackra stora villorna i Djursholm. Vägen till Spisen var luddig för mig nu i vuxen ålder – har inte varit där på över 15 år. Förra söndagen blev längtan så stark att jag bara var tvungen att äntligen försöka hitta vägen. Jag lyckades till slut efter mycket detektivarbete och grävande i minnesarkivet efter nyckelpunkter hitta bilvägen dit, trots att platsen inte finns utmärkt på Google Maps eller liknande kartor.

När jag kom in på Aborrvägen och såg skylten ned till Tyktorpsvägen så kände jag till slut igen mig. Pappa hade båten i Tyktorp i många år, därför åkte vi ofta till Spisen via Tyktorpsvägen. Det var en märklig oväntad känsla som plötsligt kom över mig. Jag var förbryllad över att det inte var bara förväntan inom mig, utan även lite bävan. Jag anade ju vad känslan av oro berodde på, men hade inte förväntat mig att den skulle bli så påtaglig. Hade faktiskt inte förväntat mig den alls nu som vuxen, utan bara glädjen att äntligen få se Spisen igen.

När jag hittade avfartsvägen genom skogen och kom ned till den lilla parkeringen vid pumphuset i Spisen kändes det i magen. Den där gnagande diffusa oroskänslan växte sig starkare, blandad med de förväntade känslorna av spänning och glädje.

Platsen bär nämligen på både glada och jobbiga minnen från barndomens utflykter och grillkvällar på denna vackra plats. De jobbiga minnena har att göra med att det på grillkvällar främst inte var kaffe i termos som de vuxna drack. Och det var inte alltid dessa kvällar slutade i glädje.

Jag insåg att även om jag nu var vuxen, och det har gått många decennier sedan dessa upplevelser så sätter en del minnen djupt begravda känslomässiga spår som olika platser och situationer väcker upp till ytan.

Spisen var i alla fall lika vackert som jag mindes det! Jag trängde undan oron en stund för att kunna ta in det jag såg och släppa fram de fina minnena jag hade sett i min längtan tillbaka. Solvarma klippor, solglittrande vatten och äventyr längs klipporna och stenarna på stranden som handlade om allt från upptäcksresande i en främmande värld till överlevnadsäventyr på en öde ö.

Precis där jag stod nu och tittade ut över vattnet som krusades av kraftiga nordvästvindar stod jag och Jen en dag i maj, den enda gången jag har varit vid Spisen i vuxen ålder – då för över 15 år sedan. Vi tittade på Lidingö Runt och Värtan var full av vita segel som kryssade över vattnet med en klarblå himmel och solglittrande vågor som kuliss. Pappa jobbade med bevakning av tävlingen och vi hade tur att han just då åkte förbi! Jag ringde honom och sa att vi såg honom, och han körde fram till oss med båten och pratade en stund. Minnet skingrade lite av den där bitterljuva oron inombords. Efter det kände jag att pappa var väldigt närvarande på något sätt inom mig när jag promenerade vidare.

(Dessa bilder är tagna med mobilen så ber om ursäkt över kvalitet och redigering!)

Här stod vi och tittade på Lidingö Runt och pratade med pappa.

Därnere är vår klippa! Platsen för både fikautflykter och grillkvällar. Allt är sig likt!

Den här lilla viken fascinerade mig när jag var liten.  En oas av grönt. Vattnet fick en djupare, grön färg inne i viken, som förstärktes av trädens lummiga sommargröna löv som doppade sig i vattnet. Platsen kändes spännande, dramatisk och samtidigt lite skrämmande för en liten tjej med livlig fantasi.

I samma vik finns denna tjärfläck på en klippa som fick min fantasi att gå igång ännu mer. Fläcken kallas ”Svarta tassen”. Då kanske ni kan föreställa er vad jag fantiserade ihop för varelser och hur det bidrog till vikens spännande dragningskraft? När jag var riktigt liten var jag nästan rädd för att gå dit, men kunde inte låta bli ändå! 🙂 Så kul att den finns kvar.

Nu kände jag mig fylld av massor av känslor. Jag satte mig på Svarta tassen och tog en paus tillsammans med mina barndomsminnen. Jag släppte loss tankarna, minnena och känslorna, både glada och svåra, och gick igenom dem. Vuxna Marie och lilla Marie möttes där i minnena.

Jag såg bilden av pappa framför mig då han visade mig denna spännande vik för länge sedan, och berättade om Svarta tassen och hans egna äventyr som liten på denna plats. Då hörde jag hans röst inom mig – jag både hörde och kände honom lika tydligt och klart som om han hade suttit bredvid mig på klippan igen, i egen hög person. Han sa: ”Förlåt för den oro vi fick dig att känna här på Spisen. Det var aldrig meningen. Jag vill att du ska ha en fin relation till den här platsen precis som jag alltid har haft. Det var det jag ville ge dig. Kan du ta emot det och släppa oron?”

Jag fylldes av harmoni och glädje. Och lite förlösande tårar, av kärlek och saknad. Jag insåg att det faktiskt var just den där stunden min längtan tillbaka till Spisen handlade om. Som om han hade manat mig dit, till Spisen, till Svarta tassen, för att säga detta. Det var därför det var så viktigt att hitta hit igen. Med lätta steg torkade jag tårarna och klättrade tillbaka över klipporna till bilen.

Tack, pappa. Nu är Spisen min, och vår!

English summary

He said I’m sorry – now it is our place!

Spisen (”The stove”) is a very nice spot in Sticklinge on Lidingö’s northwest coast, facing the fancy villas of Djursholm across the water of Lake Lilla Värtan. This is a place where we spent a lot of time when I was growing up and lately I have been feeling a strong urge and desire to find my way there to see it again. Last Sunday this urge became so strong that I just had to try to find the way once and for all – digging deep into my mental archive of spots close to it to try to find how to get there by car since you can’t find it on Google maps for instance.

I came to the spot where Tyktorpsvägen and Aborrvägen meet and that’s when I finally recognised where I was. At that very moment I was hit by the strangest unexpected feeling of anxiousness mixed with the excitement and anticipation of seeing Spisen again. I of course had a notion of where that anxiousness came from, but I wasn’t expecting to feel it. Not now, as an adult.

When I found the offroad to Spisen through the forest and I parked the car, the feeling of anxiousness grew as a lump in my stomach mixed with the excitement and happiness to have found my way here again.

Spisen carries both happy and more troublesome memories. Our happy day outings with coffee and lunch and the more anxious barbeque evenings, when the adults didn’t drink coffee but stronger beverages. Nights that more than often did not end on a happy note…

I realised that memories and feelings goes deep into your subconsious but it is not forgotten, a place or situation can bring them up to surface again when you least expect it.

The view was still as beautiful as I remembered and I tried to hide away the anxiousness for a while to focus on the beauty and the happy memories of sparkling water, sundrenched Cliffs and childhood adventures where the rocky beaches became a deserted island or an expedition of an exotic place far away.

As I stood there looking out to the windrippled water my memory went back to the only time I have been to Spisen as an adult for over 15 years ago. Me and my friend Jen stood at this exact Point, looking out on a sea of sails cruising through sun-sparkling water and blue skies in Lidingö Runt (an annual sailing race around Lidingö). My father worked during the race with security. And his boat happened to actually drive by us as we stood there. I phoned him and he drove up to us and talked for a while. It was a very fond memoery. From that moment I could feel his presence inside me, surprisingly strong, for the rest of my walk.

Photos:

(Mobile photos, so sorry about bad quality and editing)

Photo 1-2: This is where we stood watching Lidingö Runt

Photo 3: Down there is our rock. The spot for outings and barbeque evenings. Everything looks exactly like it did decades ago.

Photo 4: This tiny little bay fascinated me. The bay water had a deeper, green colour than the rest. The green was emphasised by the lush green leaves of the tree branches hitting the water. It was a very exciting mysterious place for my childhood imagination.

Photo 5: This blob of tar spill on a small cliff in the same bay is called Svarta tassen (the black paw). Can you imagine the creatures I created in my mind to add mystery and adventure to this place? As a smaller child, I was almost scared to come here, but couldn’t resist to go anyway. 🙂

Coming back to Svarta tassen made all my emotions come up to the surface. I sat down on the Little cliff and just let them all come. My adult self and young Marie met there at this moment, going through all these conflicting feelings together. Our memory went back to the time when  my dad took me to Svarta tassen the first time and told me the story of how he used to play here as a child. Then I heard his voice inside me, as clear as if he was sitting there on the cliff right next to me again. He said: ”I am so sorry for all the worry we caused you. I never wanted that. I wanted this place to be a happy place for you, just like it was for me. This was my intented gift to you. I hope you can let go of the worry and accept that gift now? Make this place yours?”

I immediately felt at ease. Peace of mind. I let silent tears of love and missing him run as I realised that this very moment is the reason behind my urge to get here today. It is like he brought me here, to Spisen and Svarta tassen to tell me this. With a light heart and light steps I knew it was time to head back to the car.

Yes dad. Spisen is my place now – and ours!

Omfamnad av solnedgången

Embraced by the sunset. English summary under the photos.

Äntligen.

Det har varit hektiska veckor igen och vädret har inte varit på topp när jag väl har varit ledig.

Men igår blev längtan för stor. Trots förkylning och att jag nästan var liksom ”klar” för kvällen, så jag bestämde mig spontant att ge mig iväg till Elfvik för att fånga solnedgången. Det ångrar jag inte.

Jag blev helt uppslukad av den. Så liten kände jag mig, omfamnad av det flödande varma och mäktiga ljuset, men i själen var känslan stor och trygg. Där och då glömde jag allt annat och var i stunden. Jag tog in allt och lät det fylla mig. Och då kom den där inre friden som jag bara kan få när jag är vid vattnet i en överjordisk solnedgång en kväll i mars. Den stunden kommer aldrig igen. Och det är det som är så fantastiskt med naturen. Den bjuder på oändligt många unika stunder som aldrig någonsin kommer igen på samma sätt, men som skänker ett inre lugn varje gång.

Det finns ingen medicin i världen som slår detta. Naturens helande kraft.

Vad gör du för att hämta frid, energi och inspiration?

English summary

Embraced by the sunset

Yesterday I couldn’t stand it anymore. I have been way too long without my camera and nature.

I spontaneously decided to go to Elfvik and try to catch the setting sun. This despite my having a slight cold and was sort of getting ready for the evening so to speak. I don’t regret it.

The sunset totally devoured me. I felt so small, in the powerful majestic light, but the feeling inside my soul was grand and safe. There and then I forgot about everything else besides this moment. I found that inner peace that only a majestic sunset near the water in Elfvik an evening in March can give me. That is the great thing about nature. It will give you an endless amount of unique moments you never will have again, but each one of them will give you an inner peace that only nature can give you.

It is better than any medication. The healing force of nature.

What do you do to find peace, new energy and inspiration?