Skrivpuff: Skärpa

Det tog lång tid innan jag såg sanningen. Om mig själv. Nästan halva mitt liv för att vara mer exakt.

Jag var värdelös. Konstig. Onormal. För om man var som jag så var man allt det där och mycket mer. Då hörde man inte till. Man fick inte vara med och ingen kunde tycka om en. Det hade livet lärt mig. Är man inte utåtriktad och framåt så är man inte lika mycket värd.

Så jag fick försöka dölja vem jag var. Inte visa mig svag. Inte visa mig nervös. Måste vara mer utåtriktad. Måste vara mer framåt. Den jag är duger inte. Min mer tillbakadragna personlighet är inte önskvärd. Den är fel. Det vill säga – jag måste bli någon annan. För annars får jag inte höra till.

Det ledde till att alla sociala situationer bokstavligt talat skedde på liv och död. Och istället för att bli någon annan – så blev jag  ännu mer nervös, rodnade, skakade och mådde till slut rent fysiskt illa före, under och efter sociala situationer. Och så var den onda cirkeln igång.

”Du är bara lite blyg”. ”Du växer ur det!”. ”Det är bara att utsätta dig för det du är rädd för så går det över!”. ”Alla tycker det är lite jobbigt att prata inför folk och i sociala situationer.  Det är normalt, så var inte löjlig!”

Alla talade om för mig hur jag skulle vara. Inte den jag var. Jag lyssnade, för jag ville ju höra till. Jag försökte sönder mig själv att bli den jag borde vara. Jag växte. Jag blev vuxen. Jag utsatte mig. Och ångesten blev bara värre och värre.

Vilket gjorde mig ännu mer övertygad om att jag var konstig som inte klarade det ”som alla klarar”.  Klart att jag är värdelös. Konstig. Onormal. Ingen kan ju vilja umgås med en sådan värdelös människa som jag.

När jag var över trettio år tänkte jag att så här kan jag inte ha det. Jag mådde så dåligt. Det kan inte vara meningen att livet ska vara så här. Min tillvaro blev bara mer och mer begränsad. Både privat och yrkesmässigt. Jag ville ju så mycket och hade så många drömmar, men jag kunde inte. Det var som att jag satt i en glasbubbla och såg livet pågå därute för alla andra, men jag kunde inte delta själv.

Jag kunde inte ha det så här längre. Något inom mig sa till mig att jag också har rätt att få vara en del av livet utanför glaset. Räddningen var kognitiv beteendeterapi. Jag fick ett ord på vad jag känner. Social fobi. Social ångest. Allt klickade. 100%. Ja, jag har social ångest.

Vilken lättnad! Det är inget fel på mig. En blandning av upplevelser i livet, mindre snälla människor och missriktad välvilja från nära och kära och en känslig tillbakadragen själ hade gjort mina tankar till ett självhat som hade utvecklats till social ångest.

Jag fick hjälp att upptäcka att min negativa inre dialog och mina tankar inte var jag. Det var inte sant. Det var tufft och sorgligt att inse hur mycket jag hade avskytt mig själv och hur elakt jag hade ”pratat” med mig själv, men det var också vändpunkten.

Jag kämpade mig ur min ångest. Och började leva. Sakta men säkert kunde jag se vem jag egentligen är. Nu omfamnar jag mitt tillbakadragna jag och är stolt över det. Tack vare det blir jag också mer utåtriktad när jag behöver – för jag är inte rädd längre. Jag duger. Jag är inte värdelös. Jag är inte konstig eller onormal. Jag behöver inte bli någon annan för att höra till. Jag har aldrig sett min personlighet och mig själv med sådan skärpa som nu och jag tycker om det jag ser.

Jag är en bra människa.

Jag kan vara mig själv. Och leva mitt liv.

Annonser

8 thoughts on “Skrivpuff: Skärpa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s