Mångalen

Är det fler än jag som är fascinerad av månen?

En månbelyst natt har något trollskt över sig. Det finns ju många myter om månen som har med skräck att göra. Varulvar som kommer fram vid fullmåne och häxor som avbildas som siluetter mot månen när de flyger iväg över himlen på sina kvastar.

Men jag finner tröst i den och tycker den är otroligt vacker i alla sina skeden. Från den första tunna skäran på himlen när den kommer tills den är full och lyser på oss som en lykta i himlen tills den försvinner som om den lägger sig till ro. Det är något djupt trösterikt för mig att se denna himlakropp som reflekterar solljuset till oss även när solen lämnat vår horisont och lyser upp en annan del av jorden.  Det är som att måne och sol tillsammans vill påminna oss om att ljuset alltid finns någonstans även när det är som mörkast. Som en stråle av hopp.

Även när månen reflekterar ljus av den uppåtgående eller nedgående solen mot en fortfarande blå himmel är den vacker. Det är som ett skiftbyte mellan sol och måne. De lämnar över till varandra. ”Natten var bra. Ta över nu Sol med ditt morgonljus”. ”Dagen har gått alldeles utmärkt. Fortsätt nu att reflektera mitt ljus under natten, Måne!”.

Dess dragningskraft märks ju även i tidvattnet. Tänk att månen påverkar vattnet på jorden när jorden rör sig närmare eller längre ifrån månen i sin bana. Är det inte häftigt??

Allt naturen och universum hittar på fascinerar mig och får mig att bli hänförd. Tänk att lilla jag, en liten fis i rymden, ändå får vara en del av allt detta mäktiga. Utan det, fanns ju inte jag! Eller du.

_mg_8585

English summary

Am I the only one fascinated by the moon?

Many superstitions about the moon has to do with fear. Werewolves showing up in full moon, witches depicted as a silhouette against the full moon when she takes off across the sky on her broom.

For me it is the opposite. I find comfort in the moon and its beauty. To see this body in space that reflects the sunlight down to us at night, as if the sun and the moon work together to always remind us that the light is always there, even in the darkest of nights. Like a beam of hope.

When the moon reflects the light of the rising and setting sun when the sky is still light it is like they change shifts. ”The night was alright, now you can take over Sun with your morning light!”. ”The day has been great, get on your duty Moon!”.

The moon’s power also shows itself in the lunar pull of the tide. Imagine that the moon affects our waters when our Earth moves closer or further away from the moon in its orbit. Isn’t it just fascinating???

Everything nature and universe do overwhelmes and enthralls me. To think that little me, a mere little nothing in the whole endless universe, still gets to be a part of it all. I wouldn’t be here without it. Neither would you!

Annonser

Vi är som vackrast när vi åldras

_mg_7982

We are our most beautiful when we age” – English summary below

Brrrr!!!

Vad kallt det blev med oktobers ankomst. Plötsligt börjar jag fundera på mössa, halsduk och handskar.

Det blev höst liksom från en dag till en annan.

Men vet ni vad? Jag klagar inte på kylan. Jag klagar inte på oktober. Oktober är en sådan otroligt vacker månad. Nu är naturen som mest färgsprakande. Jag blir lycklig av denna färgprakt och höstpalett som naturen bjuder på. Varm och ombonande men full av glöd.

Hösten lär mig att leva i nuet. Det är ju något jag verkligen behöver bli bättre på. Att leva i, och ta vara på, den stunden som är just exakt nu. Den här färgexplosionen är så kort.  Snart kommer höststormarna som blåser bort löven från träden för att ge plats för vinterns grafiska färgskala. Det är som om naturen gör sig så vacker den kan på hösten innan den går i vila under vintern för att påminna oss om att ta vara på vår tid vi har på jorden. Lev varje minut. Lev inte bara för morgondagen. Gör det bästa av livet, varje dag.

”På ålderns höst” säger vi ju. För vi, precis som naturen, är också som vackrast då. Med ålder kommer en vishet som gör livet vackrare och mer njutbart än när vi är unga och sökande. Själen blir lugn, vi landar i oss själva på ett annat sätt, och vi uppskattar livet mycket mer när vi vet att det är ändligt. Livet får en annan glöd och fler nyanser, precis som naturen under hösten.

Vi hyllar alltid ungdomen idag. Men då missar vi ju skönheten i livets resa, hur vacker den är. Varje nyans av livet som vi får genom att leva det. Jag vill bli gammal. Jag är mer rädd för att inte bli gammal – att missa det vackraste i mitt liv som jag fortfarande har framför mig.

Återigen visar naturen vägen.

Är du rädd för att åldras? Att bli gammal?

October came, and with it came the autumn chill. I am suddenly considering hat, scarf and gloves.

But I love it. I love October. It’s the most colourful month of the year. Nature shows its autumn splendour of vibrant but at the same time warm and snuggly colour palette. It’s like it shows its most beautiful self just before it goes to rest for winter. It shows us how important it is to live every moment in life to the fullest. It is something I need to be better at, to focus on now, instead of always being one or two steps ahead from now in my mind.

Autumn of life. That’s what we say when we enter our later part of our life. Nature is at its most Bbautiful in autumn, and by that it shows us that we are too. We find antoher kind of peace in our soul and in ourselves  as we age, and we appreciate life so much more when we realise that it will come to end. This all give life a new splendour and more nuances, just like nature during autumn.

Youth is glorified in today’s society. But we miss the beauty that is the journey of life. Every nuance of life we get by living it. I want to become old. I fear not being old – to miss the most beautiful part of my life that I still have ahead of me.

Once again, nature shows the way.

Are you afraid of ageing? To grow old?

 

Höstkänsla

English summary below

Den första känslan av hösten fick jag härom morgonen när jag promenerade till jobbet.

Det var lite kyligt i luften, men inte kallt. Solen sken, himlen var djupt cyanblå och fåglarna sjöng. Vattnet i Värtan krusade sig i morgonbrisen. Luften var hög och klar. Krispig.

Höstig.

Även om jag inte riktigt är redo för hösten än så var det underbart att andas in den klara luften. Jag kände att jag andades in höstens första spår i varje andetag. Syrerik och frisk luft som fyllde mina lungor. Som om hösten ville lämna ett budskap för att påminna om sin existens. ”Jag är på väg. Snart kommer jag med min friska luft och färgar naturen med mina glödande färger. Mina dimslöjor lägger sig sagolikt och mystiskt över morgonlandskapet. Ta emot mig!”.

Hösten är en underbar årstid. Jag kommer att ta emot den med öppna armar.

Men kanske inte riktigt än. En liten känsla då och då går bra än så länge.

För jag har fortfarande sommaren kvar i själen och vill ha kvar den där några veckor till.

Är du redo för hösten?

 There is a sense of autumn in the air. Can you feel it?

I got the first sense of it the other morning when I took a walk to work. The air was chilly but not cold. The sun was shining from a clear deep cyan blue sky. Lake Värtan’s water rippled slightly from the morning breeze. The air was clear and high. Crisp.

Autumn-like.

It was like that autumn sent a message of its arrival. ”I am on my way. Soon I will come with my fresh air and colour nature with my glowing colours. The morning mist will fall mysteriously over the landscape like a fairy tale. Accept me!”

I love autumn and will accept it with open arms. Not just yet…

I still have summer left in my soul. I want it to stay there a couple of more weeks.

But a hint here and there is ok.

Are you ready for autumn?

 

Vardag igen

Imorgon är det måndag igen efter en underbar långhelg med sommarväder.

Idag var jag på Djurgården med en kompis och solen tog så att armarna svider och hettar nu och är röda. Härligt! Årets första solbränna i maj. Det är inte illa när det för bara någon vecka sedan var kallt i vinterkläder.

Den här långhelgen var precis vad jag behövde just nu. Jag hann verkligen koppla av. Lördag och söndag brukar annars bara svischa förbi så fort att jag på måndag nästan glömt att jag har varit ledig i två dagar.

Jag har bara tagit det lugnt. Inga måsten men ändå hunnit med lite ärenden hit och dit utan stress som jag inte hunnit tidigare på grund av att helgerna är så korta. Så lite tid. Jag har prioriterat mig själv och avkoppling istället för massa ärenden. Den här helgen fick jag med både och.

Många långa promenader har det blivit där jag har njutit av den spirande vårgrönskan. Den livskraft som naturen visar under våren ger mig verkligen känslan av att vara ett med naturen – på samma våglängd – när min egen livskraft vaknar till liv.

Vad har du gjort den här underbara långhelgen? Har du också varit ledig och kunnat njuta av vårvärmen som gett oss en smak av sommar?

IMG_0809Skir men pigg vårgrönska vid fotbollsplanen nedanför skolan

IMG_0822
Promenad ned till AGA-stranden. Blickar ut över pendelbåten som precis har lämnat bryggan och hamnen och Kaknästornet på andra sidan vattnet.

 

 

Ett med naturen

Jag är inte alls religiös. Tror inte på någon gud uppe i himlen eller någon bibel eller koran eller annan så kallad ”helig skrift” som talar om hur vi ska leva och vara om vi inte vill komma till helvetet. Religion på det sättet handlar för mig om kontroll. Och den kontrollen är INTE gudomlig. För mig är tro något väldigt personligt. Inte något som någon ska bestämma över. Oavsett vilken gud man tror på. Eller om man, som jag, inte tror på någon gud.

Min ”tro” eller min ”andlighet” finns i naturen. När jag är i naturen känner jag mig som en del av allt. Jag hör till. Där förstår jag liksom hur allt hör ihop – livet, döden, alltet.  Jag känner livskraften. Allt liv vill leva. Och allt liv dör.  Om vi inte dog skulle vi inte uppskatta livet – allt liv måste någon gång dö för att ge kraft åt nytt liv. Så hänger det ihop för mig. Livet är universums urkraft – in i minsta atom. Min ”religion” är livskraften som finns i allt levande.  Den ger mig en stor ödmjukhet inför livet. Min lilla korta stund som jag får vara en del av allt det här – som en liten atom i stora universum. Jag är liten på jorden, jag utför inga stordåd, men är ändå viktig för helheten. Alltså måste (vill) jag leva mitt liv så gott jag kan och vara den bästa ”jag” jag kan både mot mig själv och andra. På det sättet kan jag bidra till en bättre värld i det lilla ”universum” som är mitt liv. Den största gåvan som finns är livet och vi har alla fått den. Är det inte fantastiskt?

Livet är upp och ned. Sorgligt, jobbigt och kämpigt. Ibland för mycket på en gång. Samtidigt är det fantastiskt – det finns så mycket glädje även i sorg och kamp – det är det som gör livet så stort. Och utan sorg skulle vi inte förstå glädjen. Och tvärtom.

Denna insikt får jag omgiven av naturens prakt. Jag känner mig fri oavsett vad jag går igenom i livet just då. Alla bekymmer och sorger känns mer hanterbara samtidigt som lyckan blir mer påtaglig. Allt blir ”mer” på något sätt. Jag får många svar.

Allt detta ger mig en ro i själen som jag inte kan få någon annanstans.

Vad betyder naturen för dig?

skog_motljus_blogg_566da315ddf2b3641bed2e071
Frid. Foto: Marie Elmqvist