Djurgården

I söndags gick jag och en väninna en lång härlig sommarpromenad med paus för lunch och glass på underbart vackra Djurgården. Lunchen åt vi på Rosendals trädgård och glassen vid Djurgrådsbrunn.Vi gick i över fyra timmar och bara njöt av det otroliga vädret. Det var så att man fick nypa sig i armen för att fatta att det var sant.

Vi började med att ta Djurgårdsfärjan från Slussen/Gamla Stan till Djurgården.

Att åka färjan fick mig att sakna att vara på sjön. Jag tänkte på pappa i sin himmel som nu är på ett evigt soligt hav på den finaste båten som finns. Han hade varit ute med båten denna dag. Han hade varit på sjön hela helgen, och varit där fortfarande – så länge som värmen håller i sig. Inte en chans att han hade varit hemma i lägenheten de här dagarna. Men det hade funnits en stor chans att jag hade fått följa med. Det saknar jag.

Nu när han inte finns längre så kommer jag aldrig ut på sjön på det sättet. Att ankra i en naturhamn, sätta på gasolköket och koka te och kaffe, äta sill och potatis och se solen glittra i vatnet tills den går ned i en evighetslång sommarsolnedgång där man kan ana ett sken hela natten i horisonten, medan vi pratar om allt och ingenting. Det var fina stunder vi hade på sjön, pappa och jag.

Min skärgrådsdröm och kärlek till vatten och hav väcktes under dessa båtturer.

Lyckades fånga denna bild på Af Chapman från färjan trots att det gungade härligt!

IMG_0831_2

Jag fick också ihop en liten kort film från färjan… Inget märkvärdigt, men bara härligt att minnas tillbaka. 🙂

Fick också en bild på ett vackert blommande träd i Rosendal. Vad är det för träd? Jag är jättedålig på träd och växter. Kan ingenting!

IMG_0836

Nu förstår jag att sommarvärmen är över för den här gången – vi får hoppas att den kommer tillbaka när det faktiskt är sommar! 🙂

Hur har ni njutit av värmen?

Lisa för själen

Nu är ljuset här på riktigt. Och med sommartiden kom påsken och det underbara vårvädret under helgen. Det här är bästa tiden på året som jag har framför mig nu. Den börjar med sommartiden och pågår fram till och med augusti då mörkret börjar vinna över ljuset igen.

Men det tänker jag inte på nu. Nu tänker jag på att mina livsandar vaknar till liv. Med ljuset, solen och värmen.

I måndags morse åkte jag iväg och handlade frukost tidigt på morgonen. Det var som att hamna i paradiset när jag redan så tidigt på morgonen kände solens värme och en härlig frisk vårluft som fyllde kroppens alla celler med livgivande syre.

Inget snack om saken. En fotopromenad skulle det bli senare när jag hade ätit frukost och kommit i ordning.

Det dröjde till klockan blev ett innan jag kom iväg och körde till paradiset i Elfvik. Jag ville testa lite nya vägar som jag aldrig hade gått förut. Men när jag kom fram så kände jag plötsligt att inspirationen för att ta foton minskade. Jag såg ut över det solglittriga vattnet och kände att det är rörelse som gäller idag. Så jag filmade istället.

Även om jag egentligen bara fick ett par klipp som jag verkligen kände blev bra och jag behöver öva på redigering och filmning, så tycker jag ändå att jag fick till helheten och känslan jag hade när jag filmade någorlunda. Det jag gillar med filmmediet är att man har fler dimensioner att jobba med än bara ljus och komposition. Man kan lägga ihop flera klipp och skapa en stämning med hjälp av musik och ljud.

Det jag kände när jag filmade var att all stress jag hade känt bara rann av mig. Jag såg på det glittriga vattnet och det glittrade in i själen. Jag såg slänten ned mot vattnet från herrgården där folk verkligen njöt av solen och det vackra vädret. De hade picknick och barn och vuxna lekte tillsammans och spelade frisbee och hämta pinnen med hundar. Deras glada röster och skratt och hundarnas ivriga skall blev en ljudkuliss ihop med vinden. Jag var bara så lycklig just där och just då att få leva och uppleva denna dag.

Jag pausade i en skogsglänta och njöt av tystnaden och lugnet som endast bröts av fågelkvitter. Därefter vände jag tillbaka och hade fått ny kraft och energi i mina steg som jag inte hade innan.

Jag hoppas att den anspråkslösa videon kan förmedla lite av känslan jag hade. Vila. Ro. Lugn. Eftertanke. Att landa efter vintern och gå mot en ny vår. Omfamna ljuset och värmen. Naturen är magisk. Vilken helande kraft den har.

 (Tryck på kugghjulet nere till höger och välj HD 1080 för bättre kvalitet.)

Vacker solnedgång

Ännu en vacker solnedgång som göms bakom betongen.

Även om jag uppskattar att bo högt med fri utsikt så drömmer jag mig bort till en utsikt av solnedgången över en fri horisont där hav och himmel blir till ett.

Uppvuxen som jag är på en ö och med långa båtresor på somrarna i barndomen längs Sveriges östra kust  så skulle jag inte kunna bo någonstans där jag inte hade vatten eller hav nära mig. Det är liksom nödvändigt för att kunna andas på något sätt.

möja3
Mobilbild från skärgårdsbåten till Möja med Jen Doyle – en drömsk magisk dag som jag tror ingen av oss kommer att glömma! Stockholms skärgård 2011. Solglitter i vatten som gnistrar mer än miljoner diamanter är det vackraste jag vet.

Jag funderar ofta på detta. Jag älskar mitt jobb som kommunikatör. Det är precis rätt jobb för mig där jag får användning av alla mina färdigheter. Språk, att skriva, relationer och människor, nå ut med budskap till olika målgrupper, strategiskt och analytiskt tänkande, lite kreativt skapande i det operativa arbetet när det gäller layout av till exempel trycksaker och presentationer. Och så vidare. Ett brett, varierat och kul yrke. Bästa yrket när man brinner för kommunikation.

Men – jag kommer inte ifrån att jag måste ha nära till en stad där det finns jobb för att kunna försörja mig. Jag kan inte bo var jag vill. Om jag hade råd skulle jag åtminstone ha en sommarstuga vid havet men hur har man råd med det om man inte är rik på pengar? Tänk om man inte var så beroende av pengar till allting.

Jag får nöja mig med att njuta av solnedgången utanför fönstret med en betongskyline i horisonten.  Jag känner mig ändå priviligierad att bo så pass nära till det som jag älskar.

_MG_6687
Favorit i repris. Jag bor nära! 🙂 Elfvik, Lidingö.

Och man vet ju aldrig vad livet har att ge i framtiden. Den som slutar att drömma slutar att leva.