Han sa förlåt – nu är platsen vår!

”He said I am sorry – now it is our place!” English summary under the photos

Spisen är en plats i Sticklinge på Lidingös nordvästra kust, en barndomsplats som jag länge har längtat tillbaka till. Härliga klippor och skog som blickar ut över Lilla Värtan. På andra sidan vattnet ståtar de vackra stora villorna i Djursholm. Vägen till Spisen var luddig för mig nu i vuxen ålder – har inte varit där på över 15 år. Förra söndagen blev längtan så stark att jag bara var tvungen att äntligen försöka hitta vägen. Jag lyckades till slut efter mycket detektivarbete och grävande i minnesarkivet efter nyckelpunkter hitta bilvägen dit, trots att platsen inte finns utmärkt på Google Maps eller liknande kartor.

När jag kom in på Aborrvägen och såg skylten ned till Tyktorpsvägen så kände jag till slut igen mig. Pappa hade båten i Tyktorp i många år, därför åkte vi ofta till Spisen via Tyktorpsvägen. Det var en märklig oväntad känsla som plötsligt kom över mig. Jag var förbryllad över att det inte var bara förväntan inom mig, utan även lite bävan. Jag anade ju vad känslan av oro berodde på, men hade inte förväntat mig att den skulle bli så påtaglig. Hade faktiskt inte förväntat mig den alls nu som vuxen, utan bara glädjen att äntligen få se Spisen igen.

När jag hittade avfartsvägen genom skogen och kom ned till den lilla parkeringen vid pumphuset i Spisen kändes det i magen. Den där gnagande diffusa oroskänslan växte sig starkare, blandad med de förväntade känslorna av spänning och glädje.

Platsen bär nämligen på både glada och jobbiga minnen från barndomens utflykter och grillkvällar på denna vackra plats. De jobbiga minnena har att göra med att det på grillkvällar främst inte var kaffe i termos som de vuxna drack. Och det var inte alltid dessa kvällar slutade i glädje.

Jag insåg att även om jag nu var vuxen, och det har gått många decennier sedan dessa upplevelser så sätter en del minnen djupt begravda känslomässiga spår som olika platser och situationer väcker upp till ytan.

Spisen var i alla fall lika vackert som jag mindes det! Jag trängde undan oron en stund för att kunna ta in det jag såg och släppa fram de fina minnena jag hade sett i min längtan tillbaka. Solvarma klippor, solglittrande vatten och äventyr längs klipporna och stenarna på stranden som handlade om allt från upptäcksresande i en främmande värld till överlevnadsäventyr på en öde ö.

Precis där jag stod nu och tittade ut över vattnet som krusades av kraftiga nordvästvindar stod jag och Jen en dag i maj, den enda gången jag har varit vid Spisen i vuxen ålder – då för över 15 år sedan. Vi tittade på Lidingö Runt och Värtan var full av vita segel som kryssade över vattnet med en klarblå himmel och solglittrande vågor som kuliss. Pappa jobbade med bevakning av tävlingen och vi hade tur att han just då åkte förbi! Jag ringde honom och sa att vi såg honom, och han körde fram till oss med båten och pratade en stund. Minnet skingrade lite av den där bitterljuva oron inombords. Efter det kände jag att pappa var väldigt närvarande på något sätt inom mig när jag promenerade vidare.

(Dessa bilder är tagna med mobilen så ber om ursäkt över kvalitet och redigering!)

spisen 2Här stod vi och tittade på Lidingö Runt och pratade med pappa.

spisen 1

spisen 3Därnere är vår klippa! Platsen för både fikautflykter och grillkvällar. Allt är sig likt!

spisen 5Den här lilla viken fascinerade mig när jag var liten.  En oas av grönt. Vattnet fick en djupare, grön färg inne i viken, som förstärktes av trädens lummiga sommargröna löv som doppade sig i vattnet. Platsen kändes spännande, dramatisk och samtidigt lite skrämmande för en liten tjej med livlig fantasi.

20170325_133718-01I samma vik finns denna tjärfläck på en klippa som fick min fantasi att gå igång ännu mer. Fläcken kallas ”Svarta tassen”. Då kanske ni kan föreställa er vad jag fantiserade ihop för varelser och hur det bidrog till vikens spännande dragningskraft? När jag var riktigt liten var jag nästan rädd för att gå dit, men kunde inte låta bli ändå! 🙂 Så kul att den finns kvar.

Nu kände jag mig fylld av massor av känslor. Jag satte mig på Svarta tassen och tog en paus tillsammans med mina barndomsminnen. Jag släppte loss tankarna, minnena och känslorna, både glada och svåra, och gick igenom dem. Vuxna Marie och lilla Marie möttes där i minnena.

Jag såg bilden av pappa framför mig då han visade mig denna spännande vik för länge sedan, och berättade om Svarta tassen och hans egna äventyr som liten på denna plats. Då hörde jag hans röst inom mig – jag både hörde och kände honom lika tydligt och klart som om han hade suttit bredvid mig på klippan igen, i egen hög person. Han sa: ”Förlåt för den oro vi fick dig att känna här på Spisen. Det var aldrig meningen. Jag vill att du ska ha en fin relation till den här platsen precis som jag alltid har haft. Det var det jag ville ge dig. Kan du ta emot det och släppa oron?”

Jag fylldes av harmoni och glädje. Och lite förlösande tårar, av kärlek och saknad. Jag insåg att det faktiskt var just den där stunden min längtan tillbaka till Spisen handlade om. Som om han hade manat mig dit, till Spisen, till Svarta tassen, för att säga detta. Det var därför det var så viktigt att hitta hit igen. Med lätta steg torkade jag tårarna och klättrade tillbaka över klipporna till bilen.

Tack, pappa. Nu är Spisen min, och vår!

English summary

He said I’m sorry – now it is our place!

Spisen (”The stove”) is a very nice spot in Sticklinge on Lidingö’s northwest coast, facing the fancy villas of Djursholm across the water of Lake Lilla Värtan. This is a place where we spent a lot of time when I was growing up and lately I have been feeling a strong urge and desire to find my way there to see it again. Last Sunday this urge became so strong that I just had to try to find the way once and for all – digging deep into my mental archive of spots close to it to try to find how to get there by car since you can’t find it on Google maps for instance.

I came to the spot where Tyktorpsvägen and Aborrvägen meet and that’s when I finally recognised where I was. At that very moment I was hit by the strangest unexpected feeling of anxiousness mixed with the excitement and anticipation of seeing Spisen again. I of course had a notion of where that anxiousness came from, but I wasn’t expecting to feel it. Not now, as an adult.

When I found the offroad to Spisen through the forest and I parked the car, the feeling of anxiousness grew as a lump in my stomach mixed with the excitement and happiness to have found my way here again.

Spisen carries both happy and more troublesome memories. Our happy day outings with coffee and lunch and the more anxious barbeque evenings, when the adults didn’t drink coffee but stronger beverages. Nights that more than often did not end on a happy note…

I realised that memories and feelings goes deep into your subconsious but it is not forgotten, a place or situation can bring them up to surface again when you least expect it.

The view was still as beautiful as I remembered and I tried to hide away the anxiousness for a while to focus on the beauty and the happy memories of sparkling water, sundrenched Cliffs and childhood adventures where the rocky beaches became a deserted island or an expedition of an exotic place far away.

As I stood there looking out to the windrippled water my memory went back to the only time I have been to Spisen as an adult for over 15 years ago. Me and my friend Jen stood at this exact Point, looking out on a sea of sails cruising through sun-sparkling water and blue skies in Lidingö Runt (an annual sailing race around Lidingö). My father worked during the race with security. And his boat happened to actually drive by us as we stood there. I phoned him and he drove up to us and talked for a while. It was a very fond memoery. From that moment I could feel his presence inside me, surprisingly strong, for the rest of my walk.

Photos:

(Mobile photos, so sorry about bad quality and editing)

Photo 1-2: This is where we stood watching Lidingö Runt

Photo 3: Down there is our rock. The spot for outings and barbeque evenings. Everything looks exactly like it did decades ago.

Photo 4: This tiny little bay fascinated me. The bay water had a deeper, green colour than the rest. The green was emphasised by the lush green leaves of the tree branches hitting the water. It was a very exciting mysterious place for my childhood imagination.

Photo 5: This blob of tar spill on a small cliff in the same bay is called Svarta tassen (the black paw). Can you imagine the creatures I created in my mind to add mystery and adventure to this place? As a smaller child, I was almost scared to come here, but couldn’t resist to go anyway. 🙂

Coming back to Svarta tassen made all my emotions come up to the surface. I sat down on the Little cliff and just let them all come. My adult self and young Marie met there at this moment, going through all these conflicting feelings together. Our memory went back to the time when  my dad took me to Svarta tassen the first time and told me the story of how he used to play here as a child. Then I heard his voice inside me, as clear as if he was sitting there on the cliff right next to me again. He said: ”I am so sorry for all the worry we caused you. I never wanted that. I wanted this place to be a happy place for you, just like it was for me. This was my intented gift to you. I hope you can let go of the worry and accept that gift now? Make this place yours?”

I immediately felt at ease. Peace of mind. I let silent tears of love and missing him run as I realised that this very moment is the reason behind my urge to get here today. It is like he brought me here, to Spisen and Svarta tassen to tell me this. With a light heart and light steps I knew it was time to head back to the car.

Yes dad. Spisen is my place now – and ours!

Annonser

En bit av skärgården

Jag bestämde mig för en långtur med bilen i lördags. Det har inte blivit så många sådana som jag föreställde mig när jag tog körkortet. Det skulle bli fint väder så jag tänkte att nu kör jag. Jag tittade på kartan på ställen att åka till.

Jag ville till havet, skärgården, friheten.

Så kom jag på det. Varför inte ett återbesök till Öregrund där jag var mycket som liten med pappa ? Jag tyckte alltid att det var så mysigt och fint där och jag har inte varit där sedan dess.  Vi åkte ofta dit med båt till gästhamnen på somrarna och när jag var riktigt liten hade vi ett landställe en bit därifrån i Söderby.  Ja, Öregrund fick det bli.

karta
Två timmars bilresa enkel resa! Längsta turen jag har gjort med bilen än så länge!

Jag åkte tidigt. Redan strax efter klockan sju på morgonen satte jag mig i bilen och jag var framme i Öregrund strax efter halv tio.

När jag kom fram så parkerade jag på en parkering nere vid vattnet. Jag satte mig en stund på en träbänk med utsikt över vattnet för en kopp te ur min medhavda termos innan jag gav mig iväg för att utforska Öregrund och mina barndomsminnen. Jag bara tog in allt. De steniga klipporna som färgades gyllenbruna av solen och kontrasten mot det fortfarande vintervita snötäckta och frysta vattnet. Våren har inte kommit lika långt här som bara 15 mil söderut. Men den är på väg. Solen värmde mina kinder från en oändligt blå himmel. Vinden var ljum och precis lagom frisk. Åh. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Varenda cell drog en djup suck av lycka. Livet är bra härligt!

Sedan började jag min lilla stadsvandring. Jag gick runt i den gamla stadskärnan med fina pittoreska träbyggnader från ett tidigare århundrade. Fasader i glada pastellfärger blandades med gula, vita och klassiskt röda fasader med vita knutar. Jag återupplevde barndomsminnen i gästhamnen som var betydligt tystare och öde nu en lördagmorgon i början på mars än den var då. Minnena fyllde i det som saknades. De nu vinteröde bryggorna, strandkaféerna och sjökrogarna sjöd av liv och stim av människoröster, klapprande master när vinden tog tag i stagen och gnisslande förtöjningar från båtarna. Överallt låg en doft av hav och sommar och vattnet var inte fruset utan krusade i solglitter och vågorna slog mot bryggor, båtskrov och stenar.

Jag upptäckte en strandpromenad och kom till en rastplats vid vattnet där jag var tvungen att stanna. Den vackra synen över vattnet och att jag var just i Öregrund väckte så klart tankar på pappa och våra fina minnen av skärgården, båtliv och havet. Jag kände honom så starkt där vid vattnet. Jag var tvungen att gå ut på klipporna och omfamna den känslan. Vara nära honom.  ”När jag dör vill jag inte ha en grav som folk ska behöva gå till och hålla efter. Jag vill  spridas i havet. På det sättet kan den som vill minnas mig alltid vända sig mot närmaste sjö eller hav.”, sa han alltid. Det blev som han ville. Vi spred honom i havet.

Och han håller sitt ord som tack! Han är alltid där.

Den här gången var det som om han ville säga något. Att han var stolt över mig som tog mig hit – på många sätt en symbolisk resa betydligt längre än två timmar med bilen.

_MG_6768_2

_MG_6769_2

_MG_6788

Sedan blev det en semla, en kopp te och ett toabesök  på ett jättefint kondis nära bilen innan jag åkte hem igen.

När jag kom hem kände jag av drygt fyra timmars bilresa på en dag. Trött men ändå full av energi. Det var så härligt. Min första riktiga långtur med bilen, till en bit av skärgården och barndomen. Frihet!

söderby
Landet i Söderby. Bilden är tagen 1974 så jag är runt tre år på bilden.

Apelsinmarmelad och barndomsminnen

Jag måste köpa en brödrost.

Från ingenstans fick jag en sådan craving för rostat bröd med apelsinmarmelad. Det har jag liksom inte ätit på århundraden känns det som. Seriöst så har jag ätit rostat bröd med apelsinmarmelad hela dagen idag. Jag rostade bröden i ugnen. Så HIMLA gott.

Det fick mig också att tänka på mysiga frukostar på sängen hos farmor och farfar. När jag sov över hos dem när jag var liten, så sov jag på en madrass mellan dem i deras stora dubbelsäng som bestod av två sängar. Det var inte det mest bekväma, men det uppvägdes av mysfaktorn och tryggheten att få ligga där mitt emellan dem. Och att vakna till lite lätt när de kom och lade sig och bara tycka att det var toppen att ha dem nära.

På morgonen vaknade jag av att farfar stökade i köket med att koka te och rosta smörgåsar med apelsinmarmelad. Bröden var så där perfekt rostade och teet i deras tekoppar av glas smakade så gott. Farfar kom in med frukostbrickan och han och jag satte oss på sängkanten i farmors säng där hon halvsatt. Och så åt vi vår frukost i pyjamas och nattlinne och myste. På farmors sängbord stod ett gammalt svartvitt foto på min välkammade unga pappa. Fotot var om jag inte minns fel från något frisyrmagasin där han var hårmodell som ung. Det fotot älskade jag (inte han… 😉 ). Och farmor lät mig ha det och titta på när jag saknade pappa. Han var något så ovanligt, speciellt på den tiden, som en ensamstående pappa som jobbade sena kvällar och helger. Dessutom hade han sin båt att ta hand om. Farmor och farfar var ofta barnvakt. ❤

Åh det var så mysigt.  Mina far- och morföräldrar har varit väldigt viktiga i mitt liv. En stor trygghet! Nu har jag bara mormor, som fyller 93 år i år, kvar och jag är så himla tacksam att hon fortfarande finns.

farmor

Farmor och jag 1974. 🙂 ❤ Älskar den här bilden på farmor. Hon är så fin!