En bit av skärgården

Jag bestämde mig för en långtur med bilen i lördags. Det har inte blivit så många sådana som jag föreställde mig när jag tog körkortet. Det skulle bli fint väder så jag tänkte att nu kör jag. Jag tittade på kartan på ställen att åka till.

Jag ville till havet, skärgården, friheten.

Så kom jag på det. Varför inte ett återbesök till Öregrund där jag var mycket som liten med pappa ? Jag tyckte alltid att det var så mysigt och fint där och jag har inte varit där sedan dess.  Vi åkte ofta dit med båt till gästhamnen på somrarna och när jag var riktigt liten hade vi ett landställe en bit därifrån i Söderby.  Ja, Öregrund fick det bli.

karta
Två timmars bilresa enkel resa! Längsta turen jag har gjort med bilen än så länge!

Jag åkte tidigt. Redan strax efter klockan sju på morgonen satte jag mig i bilen och jag var framme i Öregrund strax efter halv tio.

När jag kom fram så parkerade jag på en parkering nere vid vattnet. Jag satte mig en stund på en träbänk med utsikt över vattnet för en kopp te ur min medhavda termos innan jag gav mig iväg för att utforska Öregrund och mina barndomsminnen. Jag bara tog in allt. De steniga klipporna som färgades gyllenbruna av solen och kontrasten mot det fortfarande vintervita snötäckta och frysta vattnet. Våren har inte kommit lika långt här som bara 15 mil söderut. Men den är på väg. Solen värmde mina kinder från en oändligt blå himmel. Vinden var ljum och precis lagom frisk. Åh. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Varenda cell drog en djup suck av lycka. Livet är bra härligt!

Sedan började jag min lilla stadsvandring. Jag gick runt i den gamla stadskärnan med fina pittoreska träbyggnader från ett tidigare århundrade. Fasader i glada pastellfärger blandades med gula, vita och klassiskt röda fasader med vita knutar. Jag återupplevde barndomsminnen i gästhamnen som var betydligt tystare och öde nu en lördagmorgon i början på mars än den var då. Minnena fyllde i det som saknades. De nu vinteröde bryggorna, strandkaféerna och sjökrogarna sjöd av liv och stim av människoröster, klapprande master när vinden tog tag i stagen och gnisslande förtöjningar från båtarna. Överallt låg en doft av hav och sommar och vattnet var inte fruset utan krusade i solglitter och vågorna slog mot bryggor, båtskrov och stenar.

Jag upptäckte en strandpromenad och kom till en rastplats vid vattnet där jag var tvungen att stanna. Den vackra synen över vattnet och att jag var just i Öregrund väckte så klart tankar på pappa och våra fina minnen av skärgården, båtliv och havet. Jag kände honom så starkt där vid vattnet. Jag var tvungen att gå ut på klipporna och omfamna den känslan. Vara nära honom.  ”När jag dör vill jag inte ha en grav som folk ska behöva gå till och hålla efter. Jag vill  spridas i havet. På det sättet kan den som vill minnas mig alltid vända sig mot närmaste sjö eller hav.”, sa han alltid. Det blev som han ville. Vi spred honom i havet.

Och han håller sitt ord som tack! Han är alltid där.

Den här gången var det som om han ville säga något. Att han var stolt över mig som tog mig hit – på många sätt en symbolisk resa betydligt längre än två timmar med bilen.

_MG_6768_2

_MG_6769_2

_MG_6788

Sedan blev det en semla, en kopp te och ett toabesök  på ett jättefint kondis nära bilen innan jag åkte hem igen.

När jag kom hem kände jag av drygt fyra timmars bilresa på en dag. Trött men ändå full av energi. Det var så härligt. Min första riktiga långtur med bilen, till en bit av skärgården och barndomen. Frihet!

söderby
Landet i Söderby. Bilden är tagen 1974 så jag är runt tre år på bilden.

Annonser

4 thoughts on “En bit av skärgården

  • Trevligt initiativ. Jag var också på rullande fot i helgen, ner till Skaraborgsslätten. Det var inte överdrivet långt kommen vår där heller, även om det varierade lite grann från ställe till ställe.

    Liked by 1 person

  • Vad vackert målande du skriver! Jag kan riktigt se miljön du befinner dig i! Träbänken, vattnet, termosen med ditt te. Känna den fina känslan över minnet av din pappa!
    Min pappa lever ännu men som du vet har han drabbats av alzheimers, så han är liksom borta ändå. Men jag och pappa har inte haft någon bra relation så att han blivit sjuk påverkar inte så mycket.
    Däremot har hans sjukdom gjort mamma så otroligt förändrad och det är desto jobbigare!
    Men det här är inget jag skriver om på min blogg då jag vet att mamma läser där.
    Men någon som var som en pappa för mig var min farfar och honom minns jag med mycket kärlek och glädje och saknar honom även om det var många år sedan han dog.
    Eftersom jag ofta var ute på havet med honom som barn så får havet mig att minnas honom extra mycket!

    Kram,
    Maria

    Liked by 1 person

    • Åh vilken fin kommentar Maria. Tack!! ❤ Min farfar stod mig nära också – jag hade ett speciellt band till mina mor- och farföräldrar och farfar och mormor lite extra för de stod (och står) för så mycket som jag känner för livet – jag var mest lik dem tror jag. Jag växte upp med pappa så vi stod varandra mycket nära. Jag var ju "pappas flicka" och hans allt. Saknaden efter de vi älskar går aldrig över eller hur? Man lär sig bara att hjälpligt att leva med den. Stor kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s